Ibland kan reaktionerna på en mätning säga mycket om läget i svensk politik, mer än själva mätningen. På tisdagen kom SCB:s partisympatiundersökning, en av de stora i den svenska opinionsmätningsdjungeln. De rödgröna har – faktiskt – ökat lite i stöd sedan november. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har plockat väljare från Feministiskt initiativ och gruppen osäkra. Miljöpartiets flyktade röster har i stort stannat inom det rödgröna.
Moderaterna har i sin tur växt på Sverigedemokraternas bekostnad, men Alliansen som helhet trampar vatten. Novembermätningen 2015 verkar alltså ha varit ett maxutfall för SD:s del. Det var i den vevan som de två stora partierna antog en hårdare migrationspolitik. Under våren har Moderaterna därefter fått tillbaka väljare från SD och Socialdemokraterna har slutat att tappa.
Från Allianshåll möttes mätningen med besvikelse. De senaste siffrorna från andra opinionsinstitut har visat på en tilltagande medvind för de fyra före detta regeringspartierna. Exempelvis Novus, med ett nästan lika stort antal intervjuade som Statistiska Centralbyrån har, visade i måndags ett ökande gap mellan Alliansen och de rödgröna. Till detta ska läggas att Moderatledaren Anna Kinberg Batra och Centerledaren Annie Lööf får de högsta förtroendesiffrorna bland partiledarna.
Vi har haft en senvår där orden kris, kritik och regering har varit tätt sammanflätade. SCB fångar in MP:s fall, men inte den negativa skvätteffekt på S som vi har sett i andra mätningar. Att mätperioden började före första maj kan mycket väl spela in.
Från Socialdemokraternas partikansli kom ett jubel som gav intryck av en stor seger. Att inte förlora mark mot Alliansen – det är som en vinst på bortaplan i fotbollens Champions League.
Men regeringens bekymmer har bara börjat. Debatten om gränskontroller och migration har klingat av. Nu väntar integrationsdebatten. Den blir – att döma av söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, allt annat än lätt. En regering som innerst inne inte vill öka tillgången på enkla jobb gräver sin egen djupa grop att trilla ned i.
Minst lika utmanande är det läge som nu möter Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Staten drar med stort underskott i god högkonjunktur. Regeringen smalnar av utrymmet i löntagarnas plånböcker och försvårar för företagande. De rödgröna bråkar dessutom inbördes samtidigt som SD tappar stöd. Ändå går det trögt för Alliansen.
Var för sig ser Allianspartierna ut att ha hämtat sig från valet 2014. Men gemensamt lämnar beskeden mycket att önska, precis som opinionen. Kan det vara så att väljarna förväntar sig mer av ett tydligt regeringsalternativ och mindre av spretig kvartett? Var femte väljare beskriver sig som osäker. Effekterna av två osynkade partier i den sittande regeringen är avskräckande. En väljarskepsis inför nya styren utan brett samförstånd är både förståelig och sund.