I veckan har höstens regeringsbudget lanserats, en miljard här och där har flyttats runt. Regeringen kan i princip bara verka genom budgeten eftersom Alliansen väljer att inte lägga en egen gemensam budgetmotion. Några större andra övergripande förslag har vi inte sett många av denna mandatperiod eftersom regeringen inte har majoritet i riksdagen. Småändringar kan smygas igenom i budgeten men alla de förändringar som görs sker på marginalen.
Sverige har liksom så många andra västländer cykler i politiken när det händer mycket lite på grund att landet inte styrs av majoritetsregeringar som får igenom sina förslag. När Alliansen för tio år sedan tog makten var det en så stor händelse just för att den nya regeringen hade majoritet och därmed fick möjligheten att göra större förändringar. Likt det som forna socialdemokratiska regeringar har gjort tidigare när krisen kröp på och det blev uppenbart att nya tag behövdes. Ibland måste länder gå igenom stålbad och förändra sådant som många tycker alltid borde vara det samma, för att tiden så uppenbart sprungit ifrån systemen.
När detta inte kan ske utan status quo låser sig fast finns det risk för strukturella problem som gör väljarna frustrerade. Det är gott om historiska exempel på regeringar som inte lyckats förändra eller åstadkomma något samtidigt som samhället fungerar allt sämre. Vid dessa tillfällen har riskerna varit stora för att "starka ledare" ska få stöd och kunna ta makten, helt enkelt för att människor tröttnar på tjafsande.
De finns mycket som tyder på att Sverige är på väg in i en sådan period. Svaga regeringar försöker få medieuppmärksamhet för några hundra miljoner hit och dit medan viktiga frågor som bostadsbyggandet och arbetsmarknaden ligger kvar orörda och allt mer dysfunktionella.
Om det är något Alliansen behöver göra för Sveriges bästa just nu så är det att enas och visa en samlad front, för att våga ta i tu med dessa frågor på allvar. Därefter måste man söka ett majoritetsstöd för att göra det möjligt, och nej, Sverigedemokraternas vara eller icke vara är här inte särskilt viktigt. Det handlar om stödet inom de partier som faktiskt är i allians tillsammans. Vi måste visa att politiken och vårt demokratiska system klarar av att göra detta, att samla sig och få något gjort. Annars är risken stor att väljarnas förakt och misstro blir så stort att det svårligen kan repareras under en nära framtid.
Alliansledarna måste visa just ledarskap. Lägg opinionsmätningarna på marginalen åt sidan, var beredda att göra en översyn av sådant som säkerhetspolitiken, bostadspolitiken och skattepolitiken. Inte genom att flytta på en miljon utan att se över alltdelar tills det fungerar bättre. För den nuvarande mandatperioden är liksom delvis den förra bortslösad tid. Det är dags att visa för väljarna att demokrati kan ge resultat.
Hanna Marie Björklund