Förre statsministern Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström publicerade i fredags en text på den digitala plattformen Kvartal, där han tog avstånd från den politik som han själv hade varit med om att ta fram och driva och varför han gjorde det. Sandströms text är intressant då den är ett reflekterande dokument inifrån maktens korridorer, en självrannsakande ärlig granskning av de egna handlingarna och de egna besluten.
Vi kommer få se mer av detta framöver. Många nyvakna debattörer och politiker är ute just nu och funderar över sin egen position under en av de mest omskakande perioderna i svensk politik. Moderaterna valde att gå ut och slå på stora trumman för några veckor sedan om att de nu "ändrat sig i migrationspolitiken". Den som ville vara lite elak kunde snabbt konstatera att det var väldigt oklart exakt vad de ändrat sig om – för det fanns få konkreta sakpolitiska ställningstaganden i uttalandet. Men kanske är det inte vad man ville uppnå. Kanske var huvudsaken inte den konkreta politiken utan vilka signaler man sände ut. Tidigare var det viktigt att vara typ positiv till hög invandring, nu vill vi visa att vi är typ kritiska.
Men detta är också problemet. Det borde aldrig ha handlat om att man var positiv och att vi vill vara goda. Det borde ha handlat om vad man hade för faktiska förslag. Det är en sak att säga att man generellt tycker människor borde få uppehållstillstånd och en annan sak att redogöra för hur man tänker se till att få dem i jobb. På samma sätt är det väl en sak att signalera att man generellt numera är kritisk och en annan sak att sedan berätta vad man tänkt göra för att lösa de problem som redan finns. Detta har ju alltid varit Sverigedemokraternas problem. De är jättemycket emot invandring, men de har ingen politik för integration. De saknar svar.
Den här sjukan hade vi när hela kören i sjöng lov till obegränsad invandring och bibehållen välfärdsstat – och den är lika utredd när alla i stället ska vara tuffa och hårda motståndare. Vi behöver förslag och konkreta lösningar, inte mer positionering.
Det är beklagligt att vi inte kommit längre på området med lösningar, men det är positivt att inte alla längre känner sig tvingade att springa åt samma håll för att profilera sig själva som goda. Samtidigt är det även lite beklagligt att så många nu i stället vill positionera sig åt andra hållet, utan att först granska sig själva och föreslå lösningar. Låt oss försöka bli mer konstruktiva och realistiska framöver, utan att för den sakens skull glömma bort att det ytterst är utsatta människor som invandringsfrågan handlar om.
Hanna Marie Björklund