Donald Trumps seger i USA:s presidentval har ruskat om i omvärlden. Sveriges före detta statsminister och utrikesminister Carl Bildt har liknat det vid ett slut för västvärlden som vi känner den (Washington Post 16/11).
Det är laddade ord, men inte orimliga satt i sitt sammanhang. Trumps budskap byggde delvis på en amerikansk distansering till Europas säkerhetspolitiska arbete, däribland Nato. Han må ha blandat lögner med halvsanningar och allmänt vidlyftiga löften, men där finns skäl att känna oro.
Många europeiska demokratier har låtit tidigare försvarskostnader övergå till annat. Många har dröjt med att uppdatera sina hotbilder. I Sverige har insikten om att försvaret är kraftigt underfinansierat fortfarande inte riktigt landat. Den blocköverskridande försvarsuppgörelsen är för otillräcklig.
Försvarsmaktens kapacitet har gröpts ur på 25 år och dess civila motsvarighet har näst intill suddats ut. Samhållsberedskapen byggde på tydlig samordning mellan försvarsmakt, andra myndigheter och civilsamhälle, ett totalförsvar.
Medan andra EU-länder kan luta sig mot Natosamvaron står Sverige ensamt på en bräcklig plattform, oförberett på riktigt svåra tider. Rent militärt ställer den ryska upprustningen och invasionen av östra Ukraina krav på kraftiga resursförstärkningar till Försvarsmakten – och allt starkare band till våra vänner i närområdet. Regeringen har satsat allt på att sitta riktigt nära USA för att slippa Natofrågan, en strategi som kört fast med Trumps seger. Ett Natomedlemskap skulle alltså underlätta, om än inte lösa allt.
Samhällets utsatthet berör även gråzonerna mellan det civila och det militära. I dagarna avslöjade exempelvis FRA detaljer om de cyberangrepp som under en icke angiven månad har drabbat Sverige, med alltifrån industrispionage till rent samhällsförstörandeverksamheter. Att illasinnade krafter genom cyberkrigföring kraftigt skulle kunna såra samhällets förmåga att möta stora störningar är illavarslande.
Det är en del av en skakig helhetsbild. Förtroendet för Sveriges förmåga att stå emot krig och terrorism är lågt bland landets 18-åringar. En majoritet av dessa litar inte på vår förmåga att stå emot propaganda och desinformation, enligt Myndigheten för samhällsskydd och krisberedskaps mätningar. Samtidigt finns ett starkt intresse för att själv bidra till samhällets motståndskraft, en resurs att dra nytta av.
Regering och riksdag måste snarast leverera trovärdig plan för hur vår militära och civila förmåga att hantera svåra störningar ska öka. Centrala samhällsfunktioner måste skyddas bättre. Myndigheten för samhällsskydd och krisberedskap kan nyttjas till mycket mer, länsstyrelsernas gamla civilförsvarsuppdrag kan återupprättas.
Krisorganisationen måste moderniseras. Det gäller alltifrån livsmedels- och drivmedelsförsörjning till energiproduktion och akutsjukvård samt de civila möjligheterna att backa upp försvarsförmågan mot yttre hot. Det är en tid att ta övergripande ansvar och visa ett målmedvetet ledarskap.