I slutfasen av en valkampanj om en EU-relaterad fråga mördas en kvinnlig framstående politiker mitt i kampanjvardagen. Torsdagens mord på den brittiska politikern Jo Cox är onekligen skämmande likt mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh under EMU-kampanjen för snart 13 år sedan. Det var en kollektivt omskakande och chockerande upplevelse. Att vårt samhälleliga kontrakt, om att vi bråkar, debatterar och kivas sida vid sida om våra olikheter i arbetet, men i slutet av dagen respekterar varandra, tar i hand och går hem till vårt vardagsliv, plötsligt revs. En riktig människa, mamma och medborgare blev dödad i ett plötsligt och oförutsägbart utbrott av meningslöst våld.
Mord som detta, och det på Lindh, gjorde många som inte ens reflekterat över politik särskilt mycket oväntat chockerade och berörda. Själv minns jag hur vi stod och grät i trapphuset i skolan framför tv-skärmarna som i vanliga fall rullade information om dagens måltid i skolmatsalen men nu visade en skakad statsminister på presskonferens. Hur skolan stängde ner för resten av dagen.
Nu har Storbritannien gått igenom en likartad skakande händelse. De båda morden är givetvis inte exakt samma, vi vet ännu mycket lite om den misstänkte gärningsmannen, hans motiv, hans möjliga kopplingar till politiska krafter. Vi vet att Labourpolitikern Jo Cox var stark i sitt försvar av att Storbritannien skulle ta emot fler immigranter. Att hon var kvinna och ung, vilket ofta tenderar att provocera en viss typ av aggressiva populistiska män som hatar mångkultur och feminism. Men vi vet inte, det kan också, som i fallet med Lindh, handla om en instabil person som såg ett känt ansikte på stan och fick ett utbrott.
Hotet mot folkvalda är en konstant huvudvärk för alla demokratier. Hela vårt samhälle bygger på att vi hjälps åt och följer reglerna och upprätthåller kontraktet och hedrar överenskommelser. Som att vi inte slår ihjäl varandra när vi inte håller med. Det våld och den oförutsägbara brutaliteten som så länge var en del av att vara människa har vi genom stora ansträngningar lyckats minimera och bekämpa. Tack vare civilisationen och dess framsteg är ett mänskligt liv allt lättare att leva. Men slöjan är tunn och allt för ofta påminns vi ännu om hur nära barbariet och hopplösheten är. Och att vissa är mer troliga måltavlor än andra.
Cox mord måste klaras upp, gärningsmannen måste straffas. Civilisationens värden om lag och rätt måste upprätthållas. Jag hoppas innerligt att Storbritanniens medborgare tar vara på sin empati och inte drar sig för att uttrycka sin sorg gemensamt. Hoten om våld mot våra folkvalda och de andra som tydligt står upp för sina värderingar måste tas på största allvar.
Hanna Marie Björklund