Som betraktare från demokratisk europeisk horisont är det lätt att skaka på huvudet åt att en presidentkandidat som de amerikanska republikanernas Donald Trump. Det finns även gott om amerikaner som funderar på samma sak. Hur i hela friden blev karln en utmanare att ta på allvar?
Hans politiska person är en snarstucken, chauvinistisk och ogenomtänkt tölp – med fler vänner i Moskva än i amerikanska kongressen. Likväl är det inte alls givet att Demokraternas Hillary Clinton blir USA:s nästa president. Så förnuftsstyrt är tyvärr inget demokratiskt val.
Under Barack Obamas år vid makten har politiken i Förenta staterna blivit allt mer polariserad. Republikanerna har dominerat i kongressen, men förlorat två presidentval i rad. I stället har de kraftfullt motarbetat demokraten på presidentposten, i jakten på att bli relevanta. Ytterkantskandidaterna har allt mer satt sin prägel på det republikanska, de mittenorienterade allt mindre. Samtidigt har Clinton blivit synonym till etablissemanget inom det demokratiska partiet och utmanades hårt av Bernie Sanders mer socialdemokratiskt präglade budskap.
Ytterligheterna har lagt beslag på utrymmet, mitten har blivit smalare. Många väljare har redan valt sida.
Den första stora debatten mellan kandidaterna hölls natten till tisdag. Någon bestående effekt är inte att vänta. Trots att det för en utomstående betraktare är uppenbart att Clinton är att föredra framför Trump – för USA och för världen.
Precis som europeisk politik är den amerikanska i dag öppen för skamlös populism. En kandidat utan sammanhängande tråd, med ytterst enkla svar på svåra frågor och stundtals illa kamouflerad rasism har en chans. I amerikansk politik finns dessutom ett arv av isolationism, som bland annat präglade mellankrigstiden.
Att sätta USA först och lämna världen åt sitt öde attraherar inte minst många socialkonservativa väljare. I dessa sfärer finner och vinner Trump vänner. Där står Clinton för allt det som de vill få bort: globala perspektiv, uttalad feminism, mer offentlig sjukvård och öppenhet för asylsökande. Donald Trump kan med motsatt budskap locka väljare som annars inte ens skulle ha röstat. Detta spelar roll när det allmänna valdeltagandet riskerar att vara lågt.
Till detta ska läggas att Clinton själv bär på egna skandaler. I över 20 år har hon varit i centrum av amerikansk politik. Meritförteckningen är massiv, men fläckad. Hon har dragits inför utskottsförhör, anklagats för mörkläggning av händelser när den amerikanska ambassaden i Libyen attackerades av islamister. Dessutom har hon skött en del av sin officiella korrespondens via en privat e-post-server, i stället för Vita husets. Därför blir hon lätt föremål för anklagelser om etablissemangets nonchalans.
Det gör att det finns många amerikaner som i de två kandidaterna ser två maktfullkomliga individer. Det lär göra det amerikanska presidentvalet mer jämnt än det på papperet borde bli.