Pisa-mätningen som jämför skolresultat och kunskaper internationellt bekräftar det som förra veckans Timms-studie såg ut att ge vid handen. De svenska eleverna presterar bättre än för några år sedan. Vi ser alltså de första tydliga effekterna av de förändringar som Allianspartierna – och dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (L) – genomförde.
Läsförståelsen bland 15-åringarna är klart bättre än vid senaste mätningen 2012, de svenska elevernas kunskaper i matematik likaså. Även inom naturvetenskapen pekar det något uppåt. Med undantag för läsförståelsens goda nivåer är det fortfarande medelprestationer som vi talar om, jämfört med andra OECD-länder.
Den svenska skolan har hittat ut ur källarmörkret. Ändå något.
Allianspolitiken från 2006 för en bättre skola var en förändring i tiden. Pikant nog var det vägval och prioriteringar som fick mycket skäll, inte bara från vänster. En del var befogat, annat var mer förändringsrädsla eller bara polemik. Tanken på en skola med större kunskapsfokus visade sig möta anmärkningsvärt motstånd. Svenska elever var ju i stället bäst på annat, oklart vad.
Ett antal år av hårt arbete, ofta i motvind, har börjat ge resultat. Politiker förändrade ramverket, lärare, skolledare, elever och föräldrar har sett till att det omvandlats till individuella prestationer och kunskaper. Det var rätt att renovera läroplanen och höja kraven på lärarutbildningarna. Det var relevant att göra kunskapskraven mer tydliga, med fokus på ökad likvärdighet i bedömningarna. Baksidan, en växande administrativ börda för lärarna, kostade sannolikt Liberalerna ett antal väljare 2014. Till andra som lovade mer rundhänt.
Allt är nu inte frid, fröjd och utvecklingspilar uppåt. Resultaten förbättras, men från låga nivåer. Skolverket oroas med rätta över att hemmiljö och ursprung i ökande grad ser ut att påverka elevens prestationer.
En skola där det stora flertalet underpresterar är förvisso etter värre än en bra skola där jämlikheten kan bli bättre. Samtidigt får riskerna med en skola där ursprung och hemmiljö tydligt påverkar prestationerna inte underskattas. Det ger inga positiva drivkrafter, enbart skadliga klyftor och en försvagad social rörlighet. Om ojämlikheten förstärks av faktorer som födelseland eller hemspråk samt usla skolor i socialt utsatta områden, växer den problembilden ytterligare.
Det är förstås svårt för skolan att ersätta en förälder som tjatar om läxorna och som sätter sig ned och nöter engelska-glosorna ett par varv till. Tillgång till extra lärarstöd löser inte allt. Andra faktorer som en stimulerande studiemiljö, effektiv studieteknik och pluggdisciplin hör till helheten. För den som inte får en chans till studiero i hemmet behövs ibland också hjälp som inte skolan kan ge, utan kräver andra samhälleliga insatser. Om Sverige ska upp till tio i topp i världen när det gäller kunskapsresultat behöver även den typen av ojämlikheter effektivt motverkas.