Den som ställer upp vid sidan av sin ordinarie yrkesutövning för att bidra till samhällets skydd i olika former förtjänar goda villkor. Detta gäller oavsett om talar om militära eller mer civila verksamheter. Skärningspunkten mellan samhällsskydd och frivilliginsatser är särskilt viktig att vårda. Vårt samhälle blir aldrig starkare än förmågan att få folk att ställa upp till allmänhetens skydd och försvar. Det är där någonstans som ordet samhällsgemenskap kan sägas manifesteras i vardagen.
Mot bakgrund av detta är den turbulens som råder inom brandförsvarets deltidsanställda verksamheter bekymmersam. Framför allt på brandkårssidan utgörs en viktig del av samhällsberedskapen av deltidsanställd personal. Därtill ska läggas de frivilliga brandvärn som finns att tillgå.
Detta finns skäl att påminna om nu när en hel styrka av deltidspersonal har sagt upp sig i Trosa kommun. Missnöjet i Oxelösund och Vrena är också uttalat (SN 27/1). Det är illavarslande. Om deltids- och frivilligverksamheterna utarmas blir räddningstjänstens organisation försvagad.
Missnöje har ofta många ingredienser. Bakom kulisserna på området brandförsvar finns bland annat fackliga revirstrider, där flera förbund konkurrerar om samma personal. Snart träder ett nytt avtal mellan fack och arbetsgivare i kraft. Det är i huvudsak detta avtal som har lett till upprördhet den här gången. Att dra in på bilersättning och ersättning för arbete på obekväm arbetstid verkar som en märklig åtgärd för att öka intresset för deltidsengagemang inom vårt grundläggande samhällsskydd.
Varje avtal har sina för- och nackdelar. Alla är inte nöjda bara för att parterna har kommit överens och fredsplikt råder. Den här formen av uppenbara missnöjesyttringar bör inte ignoreras av ansvarskännande parter. Det manar till förnyad dialog.
Förvisso är det så att samhällsekonomin står inför omfattande utmaningar framöver. SKL har varnat för växande kostnadstryck och att vi med detta riskerar mycket skadliga skattehöjningar på jobb och företagande. Det är en situation som måste undvikas. Jakten på minskade kostnader och ökad vardagseffektivitet bör med fördel börja ett skarpt fokus med de stora, kostnadstunga verksamheter som inte är del av vårt försvar och samhällsskydd.
I detta sammanhang bör också tas hänsyn till följande: Vi lever i en tid då de kritiska röster som anser att det skattefinansierade samhället alltför lättvindigt lämnar mindre tättbefolkade delar av landet åt sitt öde, inte är få. Vi får orter och bygder där människor i växande grad anser sig bortglömda. Insikten om denna problematik måste börja prägla offentligt finansierade beslutsmiljöer i större utsträckning. Att spara hårt på det lilla kommer till ett pris. Leder åtgärden dessutom till en utarmning av det vardagsskydd som medborgarna ser som det offentligas självklara uppdrag, då är det fara å färde.