Under torsdagen höll regeringen en presskonferens om att den vill inrätta en ny myndighet för jämställdhet. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) presenterade satsningen på följande vis: "En jämställdhetsmyndighet behövs för att garantera att politiska prioriteringar får genomslag."
Myndigheten ska alltså ha något sorts helikopterperspektiv på flera politikområden och se till att politiska beslut får genomslag. Behöver regeringen alltså en helt ny myndighet för att få igenom sin egen politik? Huvudproblemet är att regeringen här försöker lösa att andra aktörer inte sköter sitt arbete genom att upprätta en ny myndighet.
Om regeringen vill upprätta en ny myndighet, med allt vad det innebär av tid och pengar måste den också kunna motivera varför det behövs. Så sent som för två år sedan meddelade samma regering nämligen att den hade för avsikt att skära ner på antalet myndigheter. Regnér hänvisar till Jämställdhetsutredningen som kom 2015 som rekommenderade en ny myndighet. Dess motivering var att en sådan myndighet kan följa upp särskilda satsningar som görs på andra myndigheter, för att utreda deras effekt samt stödja dem i deras arbete. Med andra ord: Andra myndigheter med ansvar för jämställdhet jobbar inte bra nog och därför skapas en ny myndighet, i stället för att använda dessa resurser för att stärka de befintliga myndigheterna.
En av de få punkter med substans som myndigheten föreslås ägna sig åt är en ny plan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Att män fortfarande varje år misshandlar och mördar kvinnor är ett av de viktigaste faktiska jämställdhetsproblem vi har i Sverige. Denna satsning kan av den anledningen vara av godo. Men frågan måste ställas även här. Om polisen behöver mer resurser, ska vi då inte ge dem det, i stället för att starta en ny myndighet i frågan? Frågan om säkerhet är i grunden polisiär.
Det finns förvisso jämställdhetsproblem i Sverige. Många av dem är sociala och kulturella, snarare än politiska. Exempelvis maskulinitetsnormer som gör pojkar underrepresenterade i högre utbildning eller hedersproblematik inom invandrargrupper. Sedan finns det några politikområden som faktiskt borde reformeras för att stärka kvinnors ställning. Vi behöver en översyn av våra välfärdssystem vars storlek inte uppmuntrar arbete. Vårt skattesystem som inte främjar enklare tjänster och entreprenörskap på kvinnodominerade områden, behöver göras om. Inget av dessa förslag togs dock upp på regeringens presskonferens.
I stället vill man alltså hantera att andra myndigheter och offentliga aktörer saknar resurser och kompetens genom att starta en ny myndighet. Med just de resurser som hade kunnat gå till att mer direkt lösa problem. Det är ett ineffektivt sätt att främja jämställdheten på.
Hanna Marie Björklund