Fem partier har gemensamt över blockgränsen enats om grunderna för Sveriges framtida energiförsörjning. Det är viktigt och välkommet.
Energipolitiken avgör inte några val, men dess skiljelinjer har skapat mycken vånda ändå. Efter folkomröstningen om kärnkraften 1980 har energifrågan skavt mer inom de tänkta regeringsalternativen än mellan dessa.
Det var först när de fyra Allianspartierna enades om en gemensam syn på framtidens energiförsörjning 2009 som den förbannelsen bröts. Kärnkraftsmotståndet inom Centerpartiet jämkades med atomklyvningsentusiasmen inom Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Den enighet som uppstod gav tyngd och trovärdighet i mötet med såväl den energiintensiva exportindustrin och med medborgarna.
Den förra centerledaren Maud Olofsson fick mycket kritik när hon kompromissade med partiets kärnkraftsmotstånd 2009. I stället förtjänar hon – och dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt – ett särskilt erkännande i efterhand. Dagens överenskommelse hade aldrig kommit på plats utan det politiska mod och den ansvarskänsla som då visades. Deras efterträdare – Annie Lööf och Anna Kinberg Batra – har förvaltat detta arv väl.
Några partier står utanför. För partiet Liberalerna räckte det tyvärr inte med att kärnkraften blir kvar så länge ägarna vill driva den. Motståndet mot vindkraften satte partiet före landet. Det är onödigt tjurigt och obstinat. Inget parti får igenom all sin politik i en blocköverskridande överenskommelse.
Regeringen är nöjd. Socialdemokraterna säkerligen mer så än Miljöpartiet. En stor spricka inom regeringen har överbryggats. Statsminister Stefan Löfven (S) behöver inte längre ducka, vrida sig och mumla så otydligt som möjligt vid frågan om kärnkraftens framtid. MP tvingas acceptera att nya kärnkraftsreaktorer kan komma att byggas, även om det är osannolikt i nuläget.
Partier som vill ta ansvar för helheter bortom egenintresset, måste visa sig stå pall även för ideologiskt svåra beslut. Där Jan Björklund (L) fegade ur stod språkrören kvar.
Den blocköverskridande samsynen är mycket bra för Sverige. En enighet om vägen mot ett fossilfritt och förnyelsebart energisystem ger en långsiktig trovärdighet gentemot industri och investerare. Kärnkraften finns kvar eftersom den fyller en funktion. Huvudproblemet för världen är att minska klimatpåverkande utsläpp. Att ett förnyelsebart energislag som vindkraft får fortsatta subventioner är en signal om gröna utvecklingsambitioner, inte att de inblandade tror att vindkraften ensam ska slå ut kärnkraften som energislag.
En mindre men potentiellt viktig del av överenskommelsen är löftet om en översyn av reglerna för småskalig produktion av el. Går utvecklingen åt rätt håll lär det i framtiden vara fler som både producerar och konsumerar energi. Många bäckar små – allehanda former av förnyelsebar energi – är inte att underskatta i en tid där varje terawatt-timme kommer att behövas.