Få grupper är så utsatta som ensamma barn och unga på flykt. Tonåringar som skickats av sina föräldrar, bort från länder i krig utan framtidshopp mot en liten chans till en bättre framtid. Ibland hoppas man på att kunna få uppehållstillstånd och få hit resten av sin familj, ibland flyr man på egen hand, ibland finns det ingen längre någon familj att återförenas med. Dessa ungdomar har ofta tagit långa farliga resor och mött många människor längst vägen som vill utnyttja dem. Ofta har de fruktansvärda historier i bagaget. När dessa ungdomar kommer hit är det svenska samhället och staten som ska försöka hantera och skydda.
Det finns mycket som tyder på att vi inte lyckas särskilt bra med den uppgiften. Från Malmö kom i veckan larm om att ensamkommande unga utsätts för påtryckningar att sälja sexuella tjänster i Sverige från organiserade kriminella som söker upp dem redan vid ankomst. Länsstyrelsen där har identifierat 210 barn som misstänks ha utsatts. De som arbetar på boenden där ungdomarna bor berättar om hur de har fått mobiltelefoner, hur mystiska män hänger runt boendena och försöker få kontakt med barnen, hur de försvinner iväg i bilar och kommer tillbaka med pengar.
Det är en oerhört svår situation att hantera, dessa ungdomar kan inte språket och våra lagar, många av dem har lågt förtroende för vuxna och för samhällsinstitutioner. I flera fall har ensamkommande avvikit och är spårlöst försvunna. Personal på HVB-boenden vågar inte pressa och ställa krav på unga som de misstänker far illa av risk att de ska rymma.
Det minsta samhället borde göra i den här situationen är att följa upp dem som faktiskt begår brotten. Männen utanför boenden med mobiltelefonerna. Spåra dem, spana, avlyssna telefoner, samla in alla tips man får och göra gripanden. Det handlar om människor som vi misstänker begår grova brott mot försvarslösa unga, det borde vara i hela samhällets intresse att de spärras in, att alla vi andra skyddas från dem. Men anmälningar leder inte till gripanden. Polisen har inte följt upp några tips. Man säger sig ha för ont och personal och resurser. Annat prioriteras.
Det här är en oerhört allvarligt. Staten använder inte sitt våldsmonopol till en av de viktigaste uppgifterna, att skydda barn och unga från vuxna som förgriper sig på dem. Vad prioriterar egentligen polisen i stället? Passkontroller och narkotikabrott? Vad prioriterar samhället istället för att sätta in mer resurser? Fritidsgårdar? Vissa vill göra gällande att man inte ska säga att politik handlar om att prioritera. Det "riskerar att ställa grupper mot varandra". Man ska låtsas som att vi har råd med allting samtidigt. Det har vi inte, politik är visst att prioritera och vi prioriterar fel. Skamligt fel.
Hanna Marie Björklund