Det drar ihop sig till jul. Jag läser stycket ovan i Helmer Linderholms Bagarfar berättar (Plus, 1978) om julbestyren i hans barndoms bageri. Det är länge sedan nu, men den grundläggande känslan av julen är densamma. Sonens minnesbilder av den storväxte faderns omfattande yrkeskunskaper blandas med beskrivningar av bagarlivet och hemmets julbestyr i bruksortens 1920- och 30-tal.
Julen bär på mycket av nostalgi. Det är naturligt att det som vi minns med värme lätt blir till de bilder vi associerar med julen som den var – och en längtan efter den äkthet som minnena ger oss. Linderholm berättar mustigt om det hantverkskunnande och de brödbak som då var en omistlig del av den midvinter vars nattliga köld var garanterat hård. Bakverk som Salomos ljusstake, julfisken med pepparkornsögon, kaffekakorna som kallades dasslock samt de avlånga åttaslingrade saffransbröden formar läsarens julbilder.
Det är berättelser om ett idogt arbete med liten tid för rast och än mindre för ro. Utanför drar barnen från arbetarbostäderna förbi med sina järnkälkar för att hämta glödande slaggsten, som ska ge värme i husen under julnatten. De blir till den tidens röda lyktor som drar förbi och får mörkret att vika.
I dag uppskattas hantverksskicklighet mer än på länge. Den nära odlade maten ligger många varmt om hjärtat – för kvalitet, trygghet och närhet. Att känna någon form av förankring och tillhörighet verkar vara viktigt, något äkta. Men få längtar nog tillbaka till det som omgav dåtidens jular. Det hårda kroppsarbetet, det dragiga boendet, knappa omständigheter och i förtid hårt slitna medmänniskor. Den jul som formar idyllen i minnet har ju sällan varit. Ofta är det snarare brottstycken av ett otal juledagar som är lätta att minnas med värme.
Julen och dess traditioner – med brödbak, julmat, tomtedräkt, samtal och sånger, nejlikor och clementiner – påminner om det goda, om människorna vi saknar och minnena vi vårdar. Allt det jobbiga, det där som tidens gång gärna får dölja, lämnar vi ofta villigt därhän.
Samtidigt är det inte svårt att vara tacksam över att det inte längre är de där hemsläpade glödande slaggstenarna som ska hålla iskylan ute i julnatten. Förhoppningsvis kommer vi i stället att bli allt skickligare på att ta tillvara spillvärme från de bruk som finns kvar, finna nya sätt att med idogt arbete kunna göra livet bättre utan att slita ut vare sig människor eller miljö.
En förmodad finurlig finess med framtiden är att den även lär göra julens minnesbilder ännu bättre.
God Jul,
politisk redaktör