Sjukskatten – förslaget att lämpa över en stor del av de långsiktiga kostnaderna för regeringens sjukförsäkringskostnader på arbetsgivarna – har nått vägs ände. Parterna på arbetsmarknaden har levererat ett gemensamt underlag för hur de vill minimera de arbetsrelaterade sjukskrivningarna. Därmed måste regeringen backa, vilket bekräftas av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S).
Problemet var egentligen vare sig företagens eller fackens, utan främst regeringens. Kostnaderna för sjukförsäkringen belastar statsbudgeten. Och där sjukfrånvaron är som mest anmärkningsvärd – i de offentligt drivna organisationerna – är det till råga på allt politiker själva som är ytterst ansvariga, inte privata näringsidkare. Om det nu är arbetslivet som påverkar sjuktalen, det finns en mängd olika faktorer bakom längre sjukskrivningar.
Förslaget om sjukskatt var en repris av den rödgröna politik som väljarna röstade bort redan 2006. Att blickarna vänder sig tillbaka över tio år i tiden på jakt efter reformförslag tyder dessutom på en extrem idétorka hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Behovet att göra eftergifter till Vänsterpartiet hör förstås också till.
Nu invänder säkert någon med argumentet att hela sjukskattedebatten kan ha varit ett slugt försök för att få parterna att tala om sjukskrivningar. Men regeringen Löfven har inte precis gjort sig känd för sin strategiska slughet utan snarare styrts av ett blött finger i luften på jakt efter opportuna väljarvindar. Att göra sig ovänner hos näringslivet var inget som bekymrade – om konflikten gynnade partierna i opinionen. I stället har det satt bilden av regeringens näringspolitik. När det kniper så ses företag och arbetsgivare som motståndare och problem.
En regering som framställer arbetsgivare och företag som hänsynslösa utnyttjare är inte bra för Sverige och debatten har varit destruktiv. De fyra Allianspartierna hade inte kunnat låta sjukskatten gå till beslut utan att ställa det ansvariga statsrådet eller regeringen inför misstroendevotum. Alliansen må sitta lite för tyst och still och det ska mycket till innan de fyra driver fram en regeringskris i ett besvärligt parlamentariskt läge. Men allt har en gräns.
I en tid där vi behöver varje nytt arbete och varje nytt privat företag som går att skaka fram behöver förutsättningarna för att anställa och ha anställda bli mer attraktiva. Ska sjuksköterskor och poliser bli fler måste näringslivet kunna växa med kraft och därigenom öka skatteintäkterna.
Ett skattehot är historia, andra väntar i kulisserna. Det landsbygdsfientliga förslaget om kilometerskatt på vägtransporter lär inte komma med i den budget som läggs i höst, men även det är ett förslag som borde leda till misstroendevotum. Till att börja med mot landsbygdsministern och miljöministern.
Blir det då regeringskris då, så blir det.