När Kubas diktator Fidel Castro lämnade jordelivet var det som en damm av gammal Kalla kriget-nostalgi och sedan länge undertryckt kampretorik brustit. Den politiskt rödfärgade sorgehantering som bubblade upp på allehanda håll – även i public service - kan ha kommit som en brutal överraskning för den som inte upplevt 1970-talets makabra vurm för enpartistat och utrensningar av oliktänkande. Även Sveriges diktaturkramare har sorg.
Den gamle despoten är död. Förtrycket på Kuba lever kvar, under diktatorns bror Raúl. Fidel Castro var av samma skrot och korn som andra förtryckare med kommunistiska, revolutionära ideal. 1900-talets historia har till stor del färgats av dylika despoter. Där uppror mot en blodig diktatur oftast ledde till en annan, minst lika brutal. Det räcker med att lyssna till Castroregimens offer för att inse att hyllningar av förtrycket bör sorteras in under det djupt motbjudande.
Efter Kalla krigets slut närde många av oss ett hopp om att nutiden hade dragit de sunda slutsatserna av de samhällen som kommunister, nazister och fascister format och förött. Demokratin må vara ett trögrörligt och otympligt verktyg ibland, men är oöverträffat sett till att säkra grundläggande fri- och rättigheter för individen såväl som att bygga välståndsskapande samhällen.
Minns ni förresten med vilken förskräckelse som rapporter om ungdomars växande sympati för diktaturstyre väckte i början 2010-talet? Omskakande siffror från World Values Survey gav vid handen att nästan var fjärde ung svensk föredrog att landet skulle styras av en stark, diktatorisk ledare. Demokratiska rättigheter hade blivit en detalj i livet, en garnering. Våldsam extremism, svart, röd eller islamistisk, har på senare år med eftertryck visat upp exempel på de hänsynslösa, hårda miljöer som välkomnar unga med dylika ideal.
Men ungdomen har alltid varit radikal och inte alltid med den mest genomtänkta analysen, invänder säkert någon. Förvisso, men notera då hur helgens utsläpp av fluff-fluff-trivialiseringar av Castros förtryck ofta förmedlades av allt annat än unga röster. Röster som levt, sett men inte lärt av historien. Detta i en tid då världen mer än någonsin behöver värderingsstarka, tydliga försvarare av mänskliga fri- och rättigheter, av demokrati och rättsstat.
Det går inte att försöka ursäkta förtryckande enpartistater och i nästa andetag säga sig vara en oböjlig försvarare av demokratins principer. Oavsett om Kubas sjukvård, tack vare pengar utifrån, under en tid ansågs prestera bättre än några av grannstaterna.
Socialistisk, fascistisk, kommunistisk eller nazistisk diktatur har många gemensamma drag som varken kan eller får ursäktas. Eget maktbevarande är viktigare än medborgarnas frihet att välja förändring. Förföljelse av oliktänkande prioriteras högre än att bra livsvillkor för alla. Underordning går före rätt. Detta leder till angiveristat, till interneringar och utrensningar av oliktänkande och oppositionella, faktiska såväl som inbillade. Där medmänskligheten står som ständig förlorare.