Det var förtrycket, det ideologiska systemet som till slut sänkte Sovjetunionen, inte Tjernobylkatastrofen 1986, även om denna allvarligt skakade det redan ruttna samhället. Det är bra att ha i bakhuvudet för den som ser den mycket uppmärksammade och utmärkta tv-serien Chernobyl på HBO.
Då blir det lätt att vara mer uppmärksam på de många referenser som görs till hur det sovjetiska systemet fungerade, hur förtrycket påverkade beteenden och styrde reaktioner även i katastrofens stund.
Diktaturens struktur byggde på fruktan, rädslan för att bestraffas, förflyttas, deporteras som syndabock för något som gått snett. Fruktan höll systemet samman, kombinerat med blind ideologi. Det var bilden av det kommunistiska paradiset bortom järnmuren som i första hand skulle värnas. Även om det kom till ett högt pris för enskilda eller räknat i antalet människoliv. Att tänka fritt var illojalt, att längta därifrån ett bevis på förräderi. För att kunna hålla alla i schack krävdes en gigantisk apparat, för att behålla kontrollen, säkra makten.
Därmed inte sagt att kärnkraften är en harmlös teknik eller att härdsmältan och nedfallet som därefter drabbade stora delar av norra Europa var en bisats i vår historia. Olyckan var omfattande, allvaret likaså. Om kärnkraften var helt ofarlig till sin form då hade den inte omgärdats av så mycket säkerhetsdebatt. Ingen vill riskera ett nytt Tjernobyl.
Vi ska inte heller likställa Tjernobylreaktorernas svagheter med det som finns i dag, på andra håll i världen. Vi bör alltså ha respekt för kärnkraftens risker och potentiella kostnader om något går allvarligt snett, men utan att överdriva. Kärnkraften har samtidigt konkurrensfördelar i en tid där klimatpåverkande utsläpp är ett dominerande globalt hot.
De generationer som inte minns händelserna där på våren 1986 bör passa på att lära av historiens erfarenheter av fria respektive ofria samhällen. Tjernobyl ligger i Ukraina, men på den tiden var det en del av dikaturen Sovjetunionen. Tv-serien är sannerligen ingen dokumentär, det är en dramatisering, men där finns interiörer, konversationer och situationer som på många sätt gör dåtidens bleka realiteter bakom järnridån rättvisa.
Sovjetunionen var ett samhälle fött ur våld, format av våld och hot om våld. Gör som du blir tillsagd, annars går det inte väl för dig. Regimen var följaktligen tämligen ointresserad av hur många som faktiskt dog som följd av Tjernobylkatastrofen. Detta illustreras av att dödstalen, kostnaden i människoliv för kärnkraftshaveriet, fortfarande är omstridda. En FN-rapport beräknade 2005 antalet döda till 4 000. Den officiella propagandasiffran var 31.
Låt blicken fastna också på de uselt underhållna bostäderna, de flagande fönsterkarmarna, de små tecknen på hur något faller samman. Där inte förtrycket längre biter, men rädslan fortfarande styr. Kombinera detta med rollpersonernas sökande efter utrymmen där makten inte kan lyssna, där angivarna inte kommer åt, där man kan tala fritt. Missa inte det kommunistiska ramverket, för det betydde så mycket.
Inte ens när Sovjetunionen föll samman gick förtrycksapparaten helt under, även om den tvingades gå i ide en kortare tid under 1990-talet. I dagens Ryssland lever flera av maktens gamla ingredienser kvar: de stenhårt styrda medierna, övervakningen, den hemliga polisen, den aggressiva retoriken om omvärldens fientlighet, attentaten mot regimkritiker. Kommunismen är död, men dess tentakler sprattlar fortfarande.