Parallellt som julskinkan slängs i soporna börjar vardagslivet så småningom efter nyårsafton. Allt är sig likt och samtidigt inte. Det gångna året har bjudit på kärnvapenrädsla, terror och ökade spänningar i Östersjön. Lagom till Lucia har Daesh utraderats i Irak och internettrollen accelererat inför det annalkande valåret.
När vi gräver i godisskålen hittar vi både sött och surt från 2017. På gott och ont är det årets eftersmak som följer med in i 2018. Vi klarade ännu ett år av en Trump-administration i USA, såväl som att den nordkoreanska diktatorn Kim Jong Un börjat leka med farligare apparater. Ordkriget kommer inte stanna upp i mellandagarna, tvärtom tycks världen fortsätta i en riktning med ett allt hårdare tonläge.
Falska nyheter och ren propaganda spås bli ett återkommande fenomen, särskilt under det ryska presidentvalet. Självklart ett spel för gallerierna som kan exemplifiera konsten att genomföra effektiv informationspåverkan.
I Sverige är det slutspel för den rödgröna regeringen som en och två gånger äventyrat rikets säkerhet. Transportstyrelsehaveriet är i ett slag för sig, och ett annat är regeringens besked att stödja ett kärnvapenförbud. Båda utgör en risk för vår gemensamma säkerhet, eftersom vi fortfarande njuter frukterna under kärnvapenparaplyet. Regeringens egna utredare föreslog ett svensk-finskt Nato-medlemskap, en möjlighet som numera hänger på en skör tråd. En utrikesminister med fötterna på jorden hade inte nickat bifall till ett naivt förslag om kärnvapenförbud, ett förslag som saknar samförstånd över blockgränserna. Det är dock inte första gången som regeringen frångår svensk samförståndspraxis inom försvars- och säkerhetspolitiken. Förhoppningsvis slutar Margot Wallström nära sina altruistiska drömmar på svenska folkets bekostnad.
Passande till tjugondag knut inleds Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Under dagarna kommer Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att besöka konferensen, såväl som EU:s utrikespolitiska motsvarighet. Frågan på allas läppar är snarare hur, och inte om Sverige ska fördjupa samarbetet med någon av de två. 2018 kommer troligen inte leda till ett genombrott, men små steg kan redan börja tas i vår. EU:s nya försvarssamarbete, Pesco, är ett steg i den riktningen. Vad det kommer att bli i praktiken får vi se när det nu sjösätts. Ett hårdare säkerhetspolitiskt läge kan även få Nato-opinionen att svänga ytterligare.
Framtiden är inte huggen i sten, men med historien i bagaget är det tydligt att vi går till mötes mot en allt mer komplicerad verklighet. När vi har lämnat julbordet möter vi nästa års politiska krutdurk, vilket knappast borde leda till apati. Tvärtom är den bästa försäkringen den som tecknas innan skadan är skedd. Världens ledare bör vara oroade, hoppet om den eviga freden tycks vara ett minne blott. Låt oss hoppas att prognosen är felaktig, men hellre väl förberedd än enbart efterklok.
Linnea Hylén