Den svenska arbetsmarknaden styrs genom regler som sätts av arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer tillsammans. Parterna kommer överens om vilka villkor som ska gälla. I många andra länder är det istället politiker som går in och detaljstyr och lagstiftar om sådant som minimilöner, vilket man i Sverige har försökt undvika genom att istället komma överens i förhandlingar.
Detta är en del av den svenska modellen, som politiker från både höger och vänster försvarar. Den bygger dock på några viktiga principer. Reglerna måste följas av båda parterna, och de måste användas på ett proportionerligt sätt. Om en sida börjar överutnyttja reglerna blir maktförhållanden ojämna och då kommer den ena parten tappa förtroendet för systemet. För att detta ska fungera behöver parterna i sin tur vara samordnade internt. Man måste vara överens om vad de ska ha för mål med förhandlingarna annars blir de svåra att få igenom.
Detta är vad alla just nu är oroliga för håller på att hända i nästa avtalsrörelse. Vårens avtal är bara några månader gammalt men det är redan dags att inleda nya förhandlingar. Detta eftersom de bara blev ettåriga och måste göras om igen. Inför de nya förhandlingarna har källor inifrån LO läckt att oron är stor i organisationen. Under våren var ett antal mindre förbund missnöjda med det avtalsmärke, alltså de löneökningar, som industrin hade bestämt. Några yrkesgrupper ville ha mer, många av dem är just de förbund som har störst problem med medlemstapp. De svarar genom att bli mer konfliktbenägna och begära större löneökningar än vad industrin kommer överens om. I våras avleddes de så kallade 6F-förbundens protester genom att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gick ut och tog dem i örat i en debattartikel tillsammans med Svenskt Näringsliv. Många tvekar på huruvida det tricket kommer fungera en gång till.
Problemet med att vissa förbund blir mer konfliktbenägna är att de prövar den gemensamma modellens proportionalitetsprincip. Ett fackförbund som strejkar har rätt att ta ut även andra förbund, som själva redan kommit överens med sin arbetsgivare, i sympatistrejk. Sympatistrejker är problematiska eftersom de drabbar även de företag som redan gått med på fackets krav. Det minskar viljan att komma överens, för varför ska man göra det om man ändå drabbas av strejk?
Om de bråkiga fackförbunden kommer gå i konflikt och begära ut andra förbund i sympatistrejker finns det de som menar att det är dags att gå in politiskt och lagstifta om snävare regler. Det är rimligt att ett sådant förslag hamnar på bordet. Om vissa fackförbund missbrukar reglerna kan politiskt ingripande bli nödvändigt. Det är dock att föredra att modellen bevaras och parterna kommer överens. Allt kommer nu hänga på om LO lyckas hålla ordning internt. Det kommer bli en stor utmaning.
Hanna Marie Björklund