I måndags hölls ett stort alliansseminarium i riksdagens lokaler. På plats fanns företrädare för tre tidigare Alliansregeringar – och de fyra nuvarande partiledarna. Vad fanns att lära av det som har varit?
Att regera är att vara väl förberedd på att göra det man har lovat, men också på ett förtroendeingivande sätt möta allt som inte går enligt plan. Allians för Sverige var bättre rustad än regeringarna 1976 och 1991. Trots det fick Fredrik Reinfeldts regering halta sig fram från 2010, efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Nästa Allians måste vara starkare ändå. Valet 2018 handlar om mer än att flytta Socialdemokraterna från makten. Väljarna söker beskeden som formar framtiden.
Allianspartiernas olika politik på migrationsområdet lyfts därför ofta fram som ett problem, främst avståndet mellan Moderaterna och Centerpartiet. Fast det är inte värre än vad som förr var fallet med kärnkraften. En god kompromiss är bättre än fyra spretiga svar.
Med undantag för Fredrik Reinfeldts mer ideologiska öppenhet, har Moderaternas migrationspolitik mest handlat om att minimera kostnader. Därför är ett likhetstecken mellan Moderaterna och den linje SD står för inte korrekt, trots en emellanåt snarlik retorik. Sverigedemokraternas hela idé är att stoppa invandring, kosta vad det kosta vill.
Centerpartiet har i stället fokuserat på att värna asylrätt och familjeåterföreningar. De mer hårda beskeden har handlat om att pressa kostnader för integration och asylprocess. Hellre mer spartanskt och obekvämt i väntan på asylbesked, än allt högre murar.
Den mest effektiva kostnadsbegränsningen är att motverka bidragsberoende, att få fler snabbt i jobb. Förslagen om lägre ingångslöner och sänkta avgifter för arbetsgivare ska ses i detta perspektiv. Mer utbildning löser tyvärr inte alla dagens knutar.
Här tvingas partierna kohandla med varandra. Och ändå lär migrationspolitiken inte bli den allra viktigaste frågan i nästa val. Det är i stället: Så ska Sverige fungera bättre.
Arbetslinjen behöver en säkerhetslina. Värdet av trygghet i form av säkerhet är stort. Då krävs ett försvar som kan hålla gränsen och motverka främmande makt även i andra sfärer än de rent militära. Därtill krävs en stenhård koll var terrorister kan tänkas söka skydd eller rekryteras. Vi har inte råd med annat än en polismakt som tryggt litar på sin förmåga att förhindra brott, utreda redan begångna och ta itu med gängkriminella miljöer. I en orolig globaliserad värld utgör det här mer rejäla skyddsvallar än såväl protektionism som stängda gränser.
Det är också ett led i att förhindra att ett allt större antal medmänniskor riskerar att fastna i bidragsförsörjning. Det krävs i sin tur för att finansiera en vård med korta köer och hög kvalitet, en skola som ger kunskap och framtidstro samt en omsorg väl anpassad för den som behöver den.
Om alliansen vill vinna förtroende – och nya val – måste den svara på ett så pass handfast sätt om framtiden. Även om en del av svaren är mer beska besked.