Häromveckan fick det kommunala Nyköpings högstadium ta emot ett pris för sina insatser mot segregation. Den så kallade Nyköpingsmodellen fick ännu en gång uppmärksamhet. Det är inget fel med det. Tvärtom, att ljuset sätts på vad som politiker och skola har försökt åstadkomma är ytterst välkommet. Det som skulle göra uppmärksamheten ännu mer intressant och Nyköpingsmodellen mer relevant är om alla dessa goda ambitioner också kan stärkas med ett gediget underlag.
SN har i en serie artiklar om den nya stora högstadieskolan – som i sig är uppbyggd av två separata enheter - visat på både positiva och negativa erfarenheter. Det är nyttigt.
Nyköpingsmodellen måste vara något mer än en samling vällovliga ambitioner. Det är bra om den kan bedömas utifrån mer än ett urval av röster och en känsla av hur helheten påverkas för elever och lärare. Rektor Henrik Eriksson lyfter fram att meritvärdena har höjts sedan starten – om än med en varning för alltför långtgående slutsatser. Det är en god början. Om det är en jämförelse med vad samma elever kom in med från sina respektive mellanstadieskolor. Att jämföra olika årskullars prestationer är en större utmaning.
Den nya storskolan har kommit att marknadsföras främst som ett integrationsprojekt. Om alla elever som har valt ett kommunalt högstadium samlas i en stor skola och att eleverna därefter medvetet blandas, främst utifrån hemadress, då är det en integration. En ny klass, där varje elev känner få sedan tidigare, ger lätt utrymme för nytt umgänge inom undervisningsgruppen. Kanhända även nya vänner. Samtidigt är det inte en garanti för ett bredare integrerat umgänge inom hela skolan. Det tål därför att synas närmare.
Huvudanledningen bakom förändringarna inom den kommunala skolan var att resultaten i Nyköping var för dåliga. Målet att öka integrationen kom som en bonus med förslaget till storskola. Först när den integrerande skolan visar sig vara gynnsam för eleverna och hjälper dem prestera bättre – oberoende av individuell utgångspunkt – kan Nyköpingsmodellen sägas fungera.
Att bygga stora enheter är ingen absolut garanti för lycka. Det är inte alla – vare sig lärare eller elever – som trivs i det stora. Valfriheten är här ett nödvändigt andningshål i en för många känslig tonårstid. Men om Nyköpingsmodellen handfast minskar andelen elever som inte klarar grundskolan och bidrar till att bryta negativa effekter av bostadssegregation och svåra hemförhållanden, ja då finns det något att verkligen visa upp.
Den stora högstadieskolan har ett så brett parlamentariskt stöd – bara Centerpartiet och Sverigedemokraterna stod utanför – att det bör vara en enkel match att komma överens om att utreda, granska och syna omläggningen, med hjälp av utomstående expertis. Gör det nu. Sätt goda ambitioner under lupp. Blandningen av sociala erfarenheter och pedagogiska plus och minus-faktorer tål att tröskas igenom. Först då kan Nyköpingsmodellen vara så prisvärd som den har potential att vara.