Säg Saudiarabien och den svenska regeringen lär få mardrömmar. När regeringsföreträdare ska uttrycka någon form av officiell åsikt om denna diktatur råder i bästa fall tunghäfta.
En gång i tiden väckte dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman viss uppmärksamhet när hon hävdade att alla män är talibaner, det vill säga kvalificerade kvinnoförtryckare. Att skillnaden mellan ojämställdhet i Sverige och i Afghanistan skulle vara marginell, är det få som i dag skriver under på.
När statsministern skulle på besök i Riyad krångla sig ur en fråga om jämställdheten i diktaturen hasplade han ur sig något som lät som en ny taliban-analys. Både Saudi och Sverige har jämställdhetsproblem. Exemplifierat på ett löfvenskt vis med att bristen på tillgänglig barnomsorg får kvinnor att gå ned i arbetstid.
I efterhand hävdar han att det inte var en jämförelse. Kanske visste han inte ens själv vad han sade.
Amnesty International pekar på att könsdiskrimineringen i Saudiarabien är sanktionerad av staten. Kvinnan är underordnad mannen i lag såväl som tradition, särskilt vad gäller familjefrågor som äktenskap, skilsmässa, vårdnadstvister och arv. Skyddet för kvinnor mot sexuellt och annat våld är ytterst svagt. Detta i en stat där kungamakten är absolut, enskilda rättigheter är minimala eller obefintliga. Dödsstraff och kroppsstraff är en central del av rättsskipningen.
Att jämföra Saudiarabien och Sverige på samma rättighetsplan gör sig helt enkelt inte. En diktatur där synen på kvinnan är djupt diskriminerande ställs mot en demokrati där kvinnors rättigheter är lika självklara som deltagandet på arbetsmarknaden.
Därmed inte sagt att det saudiska styret förblir opåverkat av en omvärld där långsiktigt framgångsrika stater påfallande ofta har kommit långt ifråga om jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är dock med myrsteg som de saudiska kvinnornas rättigheter förändras. Och behandlingen av migrantarbetare, oberoende av kön, är ett svart kapitel för sig.
Sverige har ett omfattande ekonomiskt utbyte med Saudiarabien. Handeln är den kontaktyta som möjliggör långsiktig påverkan. Den löfvenska jämställdhetsanalysen landar därför mjukt i ökensanden. Svenska ministrar förväntas lämna undvikande eller nollställda svar på frågor om allt från jämställdhet till mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. Notera dock att svaren kan vara mer eller, som i detta fall, mindre genomtänkta.
Tissetassandet från statsministerns sida beror på utrikesminister Margot Wallström (S). För något år sedan försämrade drastiskt hon relationerna på egen hand. Agitationen kostade, diplomatiskt såväl som handelsmässigt. Sveriges regering, näringsliv och kungahus har därefter idogt arbetat för att släta över allt. Den så kallat feministiska regeringen har valt att bli relativistisk.