Det är ingen brist på partier som vill ta i med hårdhandskarna mot terrorism och terrorstödjande verksamheter. Det är lätt att framstå som hårdhänt, något mer knivigt att framstå som smart men bestämd. En väl avvägd anti-terrorlagstiftning måste ha såväl hårda som smarta inslag. Den demokratiska rättsstatens svar på antidemokratiska hot och terror måste vara grundat i den demokratiska frihetssynen. Vi räddar inte ett öppet samhälle med totalitära metoder.
Därför finns det skäl att se upp med röster som nu, för att verka kompromisslöst tuffa, gärna talar smått nedlåtande om integritetsfrågor. Den privata sfären, integriteten, är en av de demokratiska friheter som är värda att vårda mycket noga. Åtgärder mot allvarliga samhällshot trumfar ofta det privata när det kommer till att rädda liv, att stoppa akuta hot och dåd samt att skydda och säkra samhällsfunktioner. Inte tu tal om annat.
Därmed inte sagt att, exempelvis, patientsekretessen inom hälso- och sjukvård är något att tumma på vid varje tänkbart tillfälle. Ska en människas själsliga våndor automatiskt vidarebefordras till säkerhetspolisen – eller borde det inte finnas en välgrundad misstanke om terrorbrott? Svaret spelar roll.
Samhällets skyddande aktörer behöver ha bättre förutsättningar än i dag att kartlägga och identifiera miljöer där människor kan misstänkas rekryteras till terrorism. Polisen vill lättare få tillgång till uppgifter från andra myndigheter, inte minst vid ett pågående terrordåd. Där det i vanliga fall gäller sekretess mellan myndigheter ska den vid risk för terrorbrott vara möjligt att snabbt lätta på.
De ansvarstagande partierna i svensk politik – regeringen och de fyra Allianspartierna - för samtal om gemensamma förslag på skärpningar och förstärkningar av lagstiftningen mot terrorism. Enighet över blockgränsen är, precis som i försvarsfrågor, en parlamentarisk styrka. Det gäller även att föra fram åtgärder som slår mot terrorismens rötter, inte bara dess utförare.
Terrorexperten Magnus Ranstorp pekar i Svenska Dagbladet på behovet att försvåra identitetsstölder och ekonomisk brottslighet, samt våra möjligheter att stoppa flöden av pengar från främmande makt som bidrar till radikalisering. Han exemplifierar med hur resurser från oljestater som Saudiarabien och Qatar finansierar moskéer och riskerar att bidra till våldsbejakande islamism. Det är mycket relevanta påpekanden.
Det är inte heller rimligt att antidemokratiska organisationer ska kunna ta mot offentliga bidrag. Det är på tiden att samröre med terrororganisationer kriminaliseras, även om det kan leda till en del luriga gränsdragningar. Men det är samtidigt lika rimligt att de folkvalda tar ansvar för att vårda den vanliga medborgarens rätt till integritet, så länge det inte finns en misstanke om något allvarligt brott.