De byggde en mur. För varje nytt problem som dök upp blev svaret att bygga ännu mer mur. Så länge utestängandet och bortmotandet är drivkrafterna för svensk migrationspolitik har vi kört fast för lång tid framöver.
På tisdagen klubbade riksdagen den senaste skärpningen av migrationspolitiken. Regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet backas upp av Moderaterna och viss mån även Liberalerna och Kristdemokraterna. Beskedet välkomnas av Sverigedemokraterna. Samsynen mellan S och M gör att den restriktiva synen på flyktingar och migration kommer att råda för lång tid framöver. Hårda gränskontroller har sannolikt stöd även i den allmänna opinionen, men därmed inte sagt att det är en bra lösning.
EU:s gemensamma oförmåga att hantera den flyktingmigration som följer på kriget i Syrien och Irak har skapat en mycket svår situation. "Kom inte hit" ekar mellan EU-staternas nybyggda interna murar.
En mer liberal flyktingpolitik stämplas i dag som naiv och kravlös av riksdagens majoritet och vi serveras slutsatsen att utan mur finns ingen hållbar välfärdsstat. Men murar är inga verktyg för att lösa problem – på någondera sidan. De hindrar rörelse, inte mer.
Att uppehållstillstånd görs tillfälliga i stället för permanenta går att anpassa sig till. Det må göda byråkrati och försena integration, men det finns mer akuta problem. Att S, MP och M går så långt som att delvis begränsa rätten till familjeåterföreningar är mer magstarkt. Det mänskliga priset är högt. Familjer slits isär. Inte minst kvinnor och barn riskerar att hamna utanför de murar som ska skapa "andrum" för de inhemska systemen. Det är inte rimligt.
Den som direkt eller indirekt varnar för välfärdspolitikens undergång och skyller på människor på flykt, står för ett ensidigt tänkande. Ett modigare agerande vore att diskutera hur dagens välfärdssystem kan bli mer robusta, i en tid där människor flyttar mer, väljer studieort friare än någonsin och gärna byter jobb, även mellan länder.
Att den som har skyddsskäl ska få asyl är självklart. Men det är inte samma sak som att få automatisk tillgång till det inhemska utbudet av skattefinansierade bidrag och sociala skyddsnät. En allt åt alla-mentalitet göder bara argumenten för alltmer instängda samhällen.
Våga i stället fästa blicken på hur nyblivna medborgare i framtiden bäst ska kunna kvalificera sig för delar av välfärdssystemen. Rättighet och plikt hänger ihop, precis som egen insats och möjligt utfall. Att garantera miniminivåer utan motprestation är överdrivet generöst.
Reformbehovet är omfattande. Det svåraste hindret i dag, för den individ som har lyckats att ta sig förbi murarna och har asylskäl, är att ta plats på arbetsmarknaden och själv få göra rätt för sig. I jämförelse är vägen till stöd och förmåner med skattemedel närmast snitslad. Det håller inga välfärdssystem för i längden.