Förra helgen den skedde en oerhört tragisk händelse som har riktat uppmärksamheten mot en svår fråga om resurserna till välfärden. En kvinna i 50-årsåldern som led av MS deltog på en konferens i Malmö. Där försökte hon på egen hand att gå på toaletten, men fastnade och var oförmögen att ta sig loss. När hon påträffades först dagen därpå hade hon avlidit. Kvinnan hade just fått sin personliga assistans neddragen kraftigt och hade därför varit tvungen att göra resan och gå på toaletten på egen hand.
Det är en fruktansvärd händelse som i sig givetvis är ovanlig, men som ändå blir en yttersta illustration av vad som riskerar hända när människor med rörelsehinder måste försöka hantera svåra situationer på egen hand. Regeringen har nyligen gjort några medvetna omprioriteringar för att minska utgifterna för personlig assistans. Detta främst genom att inte skriva upp ersättningen till kommunerna. Det gör att dessa får mindre pengar och själva tvingas börja skära ner och bevilja färre antal timmar.
Det finns flera anledningar till att regeringen har valt att göra så här. Personlig assistans är för det första en stor utgiftspost sett till den totala budgeten. Sedan reformen infördes har kostnaden stadigt ökat. Nästan 25 000 miljoner uppgick summan till förra året, en av de största posterna på hela utgiftsområdet "hälsovård, sjukvård och social omsorg". Vi vet att regeringen redan kämpar med växande utgifter inom välfärden. En annan faktor som förmodligen har vägt in är att rätten till personlig assistans onekligen har missbrukats i vissa fall, exempelvis av kriminella organisationer som har kunnat använda detta som ett "enkelt" sätt att få in pengar.
Det är viktigt att komma ihåg dessa faktorer i debatten om det nu är rätt eller fel att bidragen minskar. Frågan om hur mycket välfärd vi egentligen har rätt till, och vilka grupper som har rätt till vad, är den svåraste ett samhälle har att ta ställning till. Vi betalar världens högsta skatter och förväntar oss givetvis något tillbaka, men resurserna är inte obegränsade. Alla kan inte få allt.
Problemet är att det offentliga inte alltid hanterar den här typen av situationer på ett bra sätt. Dess verktyg är klumpiga. Kan man effektivisera verksamheten på andra sätt än att bara ge färre timmar? Finns det ny teknik som till exempel smarta armband, som mäter olika hälsotillstånd som kan användas för att hålla uppsikt när en person är ensam? Visst ska vi se till att kontrollerna är så pass bra att ett värdefullt bidrag inte missbrukas, men det behöver inte betyda att vi måste försämra för alla. Att det handlar om liv och värdighet gör att det är viktigare än någonsin att det blir rätt.
Hanna Marie Björklund