Näringsminister Mikael Damberg (S) fick tidigare i år ett uppdrag från regeringen att fixa fler "enkla jobb". Det finns en viss krisinsikt om att det kommer behövas en mer inkluderande arbetsmarknad för att integrera alla nya medborgare. I dag tar det redan upp mot åtta år innan den som invandrat till Sverige har en 50/50-chans att få sitt första riktiga jobb.
När gruppen som behöver integreras är så stor som den nu har blivit kan man räkna ut med en hink och en spade att ekonomin och välfärdens resurser kommer att ta storstryk om inte folk börjar jobba tidigare. Detta ser ut att förbli den största samhällsfrågan under de närmaste tio åren. En stor grupp som lämnas utanför arbetsmarknaden innebär stora kostnader för välfärd, vilket innebär svaga finanser vilket i sin tur innebär social oro.
Damberg har delvis hanterat detta uppdrag genom att vältra över det på parterna. Det är ingen hemlighet att en stor anledning till att vår arbetsmarknad ser ut som den gör är fackförbundens inflytande över villkoren. De höga lönerna, de många kraven vad gäller administration, de strikta villkoren för sådant som övertid, allt har det bidragit till att bygga arbetsmarknaden som den ser ut i dag. Det kommer krävas ett fackligt godkännande för att utmana detta. Innan nya typer av jobb kan komma till behöver man därför få till en överenskommelse mellan parterna.
Det går inte så bra med den överenskommelsen. De två senaste veckorna har bråken avlöst varandra. Svenskt Näringsliv har varnat för att en ny underklass skapas – och LO gick ut stort med att invandringen måste regleras. Den fackligt anknutna tankesmedjan Tiden publicerade en rapport om att "enkla jobb cementerar utanförskap" som den näringslivs- finansierade tankesmedjan Timbro därefter sågade för att Tidens metod var bristfällig. Och bredvid allt satt Damberg och konstaterade att förhandlingarna mellan parterna nu "havererat" och att inga samtal förs. "Vi måste nog alla gå på julledighet och lugna ner oss" var kärnan av hans budskap.
Men riktigt så enkelt som Damberg just nu vill få det att verka, att allt ansvar ligger på parterna, är det ju inte. Det är så klart bekvämt för regeringen att konstatera från sidan att parterna bråkar. Politiken kan verkligen göra mer. Man kan använda verktyg som skatter, moms, nya former av utbildningar, och så vidare, men regeringen vill inte, för att det är mer bekvämt att skylla på någon annan. Den här frågan är dock så viktig för vår framtid att det inte duger att våra folkvalda glider undan. Förhoppningsvis blir jullovet välgörande även för politikernas förmåga att våga komma tillbaka och ta sitt ansvar.
Hanna Marie Björklund