Diskrimineringslagen, den som reglerar att exempelvis offentliga lokaler och butiker måste vara anpassade och tillgängliga för människor med funktionshinder, har anklagats för att vara "tandlös". Eftersom exempelvis inte alla butiker och företag i hela landet måste lyda under dessa lagar, utan att man är undantagen om man har färre än tio anställda. Detta har nu demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) tagit fasta på och säger att lagen ska "skärpas" och "undantaget ska bort". I en intervju med Sveriges Radio (11/7) menar hon att det borde vara möjligt att få till en ny, hårdare, lagstiftning till nästa sommar. Exakt hur denna lag skulle kunna se ut är ännu inte fastställt.
När man diskuterar tillgänglighet och funktionshinder hamnar man lätt i den svenska nationalsporten av den evigt goda retoriken. Ingen kan offentligt vara emot hårdare diskrimineringslagar. Ingen politiker vill ställa sig upp och säga att de inte "tar allvarligt" på frågan och självklart vill se mer anpassning. Det tillhör de så diskuterade svenska värderingarna att alltid vara för allting som påstås "minska diskriminering".
Vi vet samtidigt att Sverige inte för den sakens skull alltid har varit världens mest toleranta land. Långt in på 1900-talet ingick det i det socialistiska samhällsbygget att göra sig av med ovälkomna element och människor tvångssteriliserades och internerades. En obekväm sanning som nu ersatts av en total läpparnas bekännelse så fort någon nämner ordet "diskriminering". För låt oss vara tydliga, det kommer inte vara möjligt att införa den nya typ av hårdare diskrimineringslag som regeringen har flaggat för.
En utredning från Statskontoret kom fram till följande: Att försöka tvinga fram dessa förändringar till 2020, vilket vissa föreslår, skulle kosta 3 000 miljarder kronor. Tre biljoner kronor. Statskontoret säger rakt ut att det inte är möjligt rent samhällsekonomiskt. Några exempel tas upp i utredningen: "Att bygga RWC, ramper och automatiska dörröppnare till alla butiker, restauranter och hotell skulle kunna kosta uppåt sex miljarder. Att åtgärda alla övergångsställen i Stockholm skulle kosta 800 Mkr."
Men inga politiker nämner dessa siffror, och inga journalister ställer frågor om dem när lagen diskuteras. Uppskattningsvis 130 000 personer sitter i rullstol i Sverige. Det är samhällsekonomiskt omöjligt att bygga om alla lokaler, alla företag och all infrastruktur för att dessa personer ska få full tillgänglighet. Särskilt inte på tio, tjugo års sikt. Att vi inte låtsas om detta utan bara fortsätter att tävla om vem som kan säga så många "goda" ord som möjligt tyder inte på ett särskilt moget politiskt samtal.
Hanna Marie Björklund