Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin avgår. Beskedet kommer bara två dagar efter det att partiet fått se en av sina ministrar Aida Hadzialic lämna sin post. Jämtin hävdar att det ena inte alls har med det andra att göra.
Få saker sker i en politisk vardag helt opåverkat av allt som händer runt omkring. Har insikten om att hon inte kommer att vara aktuell som minister spelat in? Eller är detta en rak följd av den opinionsmässiga utveckling som partiet har haft? Fick hon kanske ett erbjudande som inte gick att motstå? Som att bli ny chef för Sida, vilket Expressen spekulerar i. Det är inte omöjligt att svaret är ja på samtliga frågor.
Carin Jämtins tid som partisekreterare för Socialdemokraterna kan med rätta beskrivas som turbulent. Hon fick hantera Håkan Juholts desperata vandring mot avgången efter Mona Sahlins sorti. Hon lyckades sedan medverka till att hans efterträdare Stefan Löfven blev statsminister. Det är en bedrift, inte tu tal om annat. Trots att det opinionsstöd som var en djup kris på Juholt-tiden nu är normalläge för regeringen Löfven. Genom att vinna regeringsmakten har de egna interna svårigheterna delvis kunnat skylas över. I jämförelse med stormen Håkan är vindarna något lugnare i dag, men även kulingen Stefan utgör mycken motvind.
Regeringen är allt annat än populär, ens bland de egna. Den opinionsmässiga tillbakagången verkar dock ha mattats. Väljarförlusterna till framför allt Sverigedemokraterna har minskat, detta efter de kovändningar gjordes inom migrationspolitiken under förra hösten. Men en avmattning av konjunkturen kan stå för dörren och med det nya påfrestningar på en redan pressad arbetsmarknad. Vi får väl se hur höstens budgetarbete går för regeringen ...
Socialdemokraterna har en åldrande väljarkår, en utmaning som S länge delat med exempelvis Centerpartiet. Detta har präglat såväl Maud Olofssons som Annie Lööfs vägval under 2000-talet. Även om Jämtin nu hävdar att organisationen mår mycket bättre och att föryngringen är tydlig, verkar Socialdemokraterna ha nöjt sig med att kalla sig framtidspartiet. Till detta ska läggas en utveckling där den traditionella värvarbasen, arbetaryrkena med en hög andel LO-anslutna, utgör en minskande del av arbetsmarknaden. LO säger dessutom nej till nya jobb med låga trösklar in.
Tider förändras. Socialdemokraterna är inte längre ett parti som kan räkna med ett stöd på 35 procent – som på Göran Perssons tid. Eller mer – som när Tage Erlander kallades landsfader. Den historiskt formade självbilden skaver därför mot en situation där partiet äger statsministerposten men inte makten över vare sig riksdagen eller egentligen sitt eget regerande. Vi talar om en helt ny vardag där Socialdemokraterna behöver utgå från att 25 procents opinionsstöd bör ses som ett hyfsat resultat. Kravprofilen för Carin Jämtins efterträdare lär innehålla ett stort mått av krishanteringserfarenhet.