I en minnesvärd scen ur tv-serien Game of Thrones sätter maktspelaren Petyr Littlefinger ord på hur en kraftfull underminering av ett samhälle skapar oanade möjligheter för den som inte har så mycket till skrupler eller samvete. Det gäller bara att vända upp och ner på tillräckligt mycket.
Den som är slug nog kan i dag vinna uppmärksamhet för en vildsint debatt med sig själv – via fejkade identiteter i alternativa och etablerade medier. Med en flitig delning i sociala medier blir det en opinionsyttring värd att uppmärksamma.
De senaste dagarnas turbulens kring fallet "Egor Putilov" är ingen slump. Allvaret är tydligt. Den här personen – numera före detta anställd hos Sverigedemokraterna, med ett flertal identiteter och ekonomiska kopplingar till ryska intressen – hade över tid lyckats nästla sig in i olika inflytelserika miljöer, allt från myndigheter och medier till Sveriges riksdag. SD hade anställt en säkerhetsrisk men själva skyller de mest ifrån sig.
På nätet är knäppa konspirationsteorier och absurda avslöjanden lika lätta att få tag på som traditionella nyheter och saklig information. Över tid kan gränser lätt bli suddiga. En aningslös bekant delar något i tron att det är sant. Om otryggheten kryper allt närmare den egna dörrmattan är det lätt för den som säljer enkla lösningar att så misstro och skörda sympati. "Makthavarna är onda". "Invandrarna är farliga". "Kapitalets lakejer säljer ut oss". "PK-medierna ljuger".
Ökande misstro mot myndigheter, folkvalda och etablerade medier blir till fotfästen på den där stegen, formad för kaos. Inhemska motiv kan paras med främmande makts. Dold bakom falska identiteter kan en röst framstå som många. Ett samhällsklimat präglat av motsättningar och osäkerhet har inte bara förlorare.
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta en skarp hotbild. Patrik Oksanen, C-märkt politisk redaktör på Hela Hälsingland, har i en uppmärksammad ledare (24/9) exempelvis lyft fram i ljuset de trådar som löper mellan SD, andra europeiska ytterkantspartier och i förlängningen det auktoritära styret i Moskva. Krafter med tillgång till riksdagshus och andra centrala samhällsfunktioner kan arbeta för att underminera det breda offentliga samtalet, skapa eller förstärka konflikter. Fiendens fiende kan utgöra en åtminstone tillfällig vän.
Svensk säkerhetspolitik är inte bara något militärt. Ett inre såväl som yttre civilt försvar av samhällsfunktioner och styresskick är lika viktigt. Behovet av säkra kanaler och trygga kunskapskällor kan inte understrykas nog. Lärdomar från det kalla kriget tål att tas upp igen, utifrån nutida lärdomar. Regeringen har, liksom flera av Allianspartierna, börjat tala om totalförsvarsplanering igen och ett samhäelligt psykologiskt försvar. Fast i regeringens förslag till höstbudget fanns inga till pengar bakom orden. Klarar Allianspartierna att ta mer ansvar än så?
En kristid ska inte föda kaos.