Det är tacksamt att kritisera politikers förmåner. Rubriker om miljoner i utbetalningar efter avslutat uppdrag förstärker intrycket av en grupp som ger sig själv särskilt goda villkor. Så illa är det inte. Den som vill bli riktigt rik ska nog sikta på andra karriärer än politik.
Den som åtar sig ett uppdrag i en regering gör inte bara karriär utan hamnar också på ett mycket utsatt uppdrag. En hårdgranskad vardag, där ministern i princip aldrig är riktigt ledig, kostar på. Därför behöver det finnas en robust brygga över till den vardag som väntar den stund ministern eller statssekreteraren lämnar regeringskansliet.
Huvudregeln är att en minister har rätt till avgångsvederlag på ett år motsvarande arvodet som minister, statssekreteraren har två år på sig. Det är en generös ordning.
Politikens villkor kan samtidigt inte vara allt för långt ifrån den vardag som väljarna upplever. Det här har än en gång ställts på sin spets under sommaren. Nyligen avgick gymnasieministern Aida Hadzialic (S) – med inkomstgaranti – efter att ha fastnat i en trafiknykterhetskontroll. När bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) för några månader sedan fick gå var det också med en ekonomiskt välkrattad reträtt. Precis som för miljöminister Åsa Romson (MP), som lämnade regeringen efter att ha fått kicken som språkrör av sitt eget parti. Och framtidsministern Kristina Persson (S) landade mjukt trots att hon fick cirka hälften så mycket som övriga eftersom hon är pensionär.
Arbetslinjens andlige fader, före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har låtit stora intäkter från egen verksamhet gå in i det egna bolaget samtidigt som han tankat ut omställningsersättning från statskassan. Agerandet är rakt motsatt ex-ministerkollegan Anders Borgs (M), som avsade sig ersättningen när han startade eget.
Regler är regler. Den som bygger upp ett företag bör ha rimlig frihet att hantera ekonomin efter vad som är bäst för bolaget, där finns ingen skyldighet att ta ut lön. Stora intäkter kan ju motverkas av stora startkostnader. Alternativet, att förbjuda ministrar att starta eget under tiden med inkomstgaranti, vore förkastligt. Att peta i den fria företagsamheten för att balansera ministrars varierande personliga moral är inte rimligt.
Det allra bästa är att den som åtar sig ett politiskt uppdrag får bra betalt under den tid som uppdraget gäller. Att få lika bra betalt med skattemedel för att inte längre göra jobbet, det är en annan fråga. En omställningstid är rimlig på utsatta uppdrag, men den garanterade inkomsten kan ges ett generellt men generöst tak på, säg, 60 procent av ministerlönen.
I slutänden är det en fråga om moral. Politiker som byggt sin karriär på att propagera för eget arbete och ansvarstagande bör låta detta gälla även egna skattefinansierade förmåner. Att efter bästa förmåga försöka jämka sin ersättning utifrån nya intäkter i livet efter politiken är helt enkelt anständigt och hedervärt.