I veckan ökade antalet rubriker om clowner rejält. På kort tid blir påfallande många påfallande rädda för en maskerad typ med stor röd näsa. Polisen har fått ägna tid och resurser åt att försöka identifiera dessa, många gånger utan att lyckas. Clownen var plötsligt där och sedan lika plötsligt borta. Som gubben i lådan.
Det är inte meningen att raljera, bara illustrera. Rädslan för clowner i tätortsmiljöer har fått starka effekter. Clownens dag i Nyköping ansåg sig tvunget att byta namn, något som blev en liten riksnyhet. Även om rädslor lätt kan gå på tvären mot förnuftet är de värda att ta på allvar. De påverkar beteenden.
Den skrattande clownen bär ständigt med sig sitt alter ego, den gråtande. Där tårarna för en stund kan rinna längs med vitsminkade kinder för att oannonserat avbrytas av en tuta och ett bullrande skratt, en vattensprutande blomma. Sorg kan bli till glädje och glädje till sorg. Det är mänskligt. Möjligheten att med satirens kraft stöka med sin samtid och utmana det invanda och säkra, har sannolikt funnits med oss människor sedan tidernas begynnelse. Ibland till och med som frihetens ventil i förtryckets tid.
Den glada clownen som delar ut ballonger, skrattar och stojar, är maskerad. Motsatsen, den ondskefulla, är en stereotyp som spelar på rädslan för det som lurar bakom masken. Skräckförfattare som Stephen King har kramat varje uns av otäckhet ur det oberäkneliga. Ondskan behagar skämta. Skrattet fastnar i halsen.
Vi befinner oss dessutom i en tid på året där den amerikanska Halloween-traditionens skräcksymbolik och masker får växande utrymme. Skrämda barn leder lätt till oroliga vuxna. Polisen har till och med fått varna för närmast absurd ryktesspridning via sociala medier.
Rent förnuftsmässigt kan vi avfärda clownrädsla som något ogrundat. Men sett ur ett perspektiv kan den instinktiva rädslan bli lättare att förstå.
Det här är inte bara en effekt av svag källkritik och snabba klick på Facebook. Oro lurar förnuft. Risken är att det är signaler från ett samhälle där social tillit har börjat ta stryk, där statens kärna – polis och försvar – uppfattas som inte tillräckligt prioriterad. Ensamma förövare, eller ett fåtal, har visat sig kunna ställa till med stor skada på kort tid. Det utgör en sorts lurpassande ondska som vi tydligast ser i terrorismen. Oron för fanatikern som döljer sig i folkmassan och ger sig på intet ont anande medmänniskor, är något påtagligt. Det senaste årets händelser i Paris, Bryssel och Trollhättan är illustration nog.
Människors känsla av trygghet utanför det egna hemmet påverkas både direkt och indirekt. Plötsligt skrattade ingen längre åt clownen. I stället såg vi till och med hur det i ren skrämselhicka höjdes röster för att ta till våld mot den som visade sig i clownkläder. Även det är en reaktion som är illavarslande för ett samhälle som ska garantera medborgarna både frihet och trygghet.