I mars förra året meddelade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Jonas Sjöstedt (V) att regeringen hade tillsatt en utredare med uppgift att se över om vinster hos välfärdsföretag borde regleras. Utredningen var resultatet av budgetförhandlingarna mellan regeringen och Vänsterpartiet, som helt vill förbjuda vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Uppdraget som utredare gick till Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö.
Såväl valet av Reepalu som samarbetet med Vänsterpartiet var en tydlig markering åt vänster. Ingen borde därför ha blivit förvånad när Reepalu för två veckor sedan gick ut med det radikala förslaget att införa en vinstbegränsning på 8 procent plus statslåneräntan. I ett inslag i SVT (4/9) motiverade han förslaget med att privata välfärdsföretag ofta har vinster runt 40-50 procent av omsättningen. Reepalus utspel backades upp av Shekarabi som i debatt mot Annie Lööf (C) i Agenda (4/9) påstod att övervinsterna i välfärdssektorn uppgår till 15 miljarder.
Det Reepalu och Shekarabi hävdar är dock inte sant. Det kan mycket väl finnas enskilda företag som vissa år gjort väldigt höga vinster, men snittet ligger långt under vad Reepalu påstår. Faktum är att många av de största bolagen inte tar ut några vinster alls. Däremot finns det många enmansföretag där ägaren väljer att plocka ut sin lön som vinst i stället, vilket knappast är ett problem. Även påståendet om de 15 miljarderna är i princip taget ur luften. Den riktiga siffran är nämligen 1,5 miljarder, en tiondel av vad civilministern påstår. Shekarabi valde helt enkelt bort att nämna att siffran var beräknad över en tioårsperiod.
Beräkningarna och förslaget bygger i stort på två underlagsrapporter skrivna av Joachim Landström, lektor i företagsekonomi vid Uppsala Universitet. Landström beskriver dock själv på DN debatt att Reepalu misstolkar hans resultat, och varnar för att förslaget i praktiken skulle leda till ett förstatligande av alla välfärdsföretag. Att en utredare går ut offentligt hör inte till vanligheterna, och det säger något om omfattningen av utredningens ideologiska vinkling.
Reepalu har uppvisat ett totalt ointresse för hur verkligheten egentligen ser ut. I stället har han använt sitt uppdrag som en plattform att sprida myter i syfte att gynna det egna partiets politiska agenda. Att Socialdemokraterna är på jakt efter en tydlig höger-vänsterkonflikt är inte heller någon hemlighet. Offentliga utredningar är dock helt fel plats för att elda på den typen av konflikter. Reepalus agerande är ett tydligt exempel på hur fakta, åsikter och politisk taktik blandas ihop. I längden skadar det landet och förtroendet för politiken. Ilmar Reepalu har därmed förbrukat sitt förtroende som utredare.
Statminister Stefan Löfven (S) är ytterst ansvarig för att ha utsett Reepalu. Han borde ta det ansvaret och sätta stopp för utredningen innan den presenteras.
Isak Trygg Kupersmidt