Då och då dyker det upp fall som får en att starkt tvivla på rimligheten i svenska konfliktregler. Fackförbunden har på vissa områden oproportionerligt stor makt och stöd i lagen för att ta till konfliktåtgärder på ett sätt som drabbar samhället utan att bekämpa några direkta missförhållanden eller problem på arbetsmarknaden.
I början på veckan kunde vi exempelvis läsa att strejk inom kort kommer att bryta ut i Göteborgs hamn, från vilken nästan en tredjedel av landets utrikeshandel utgår. Något som kommer orsaka stora problem och kostnader för en rad viktiga företag. Motiveringen till strejken är som följer: APM Terminals, som sköter Göteborgs hamn, har likt alla andra hamnar kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. Samtidigt är dock en majoritet av de anställda i hamnen även organiserade i Hamnarbetarförbundet Hamnfyran. Dessa vill nu ha ett helt eget kollektivavtal, även om de då kommer bryta mot det avtal som redan finns. Inte ens Transport stödjer strejken, de tycker avtalet som finns borde följas även av Hamnfyran, men utbrytarna vill ha en egen maktbas. De äventyrar därmed samtidigt hela landets export under tiden strejken pågår. Med nuvarande lagstiftning är det helt lagligt för dem att göra.
När facken varslar om konflikt mot små företag finns det en tydlig maktobalans. Ett mindre företag kan omöjligen sätta sig upp mot ett helt fackförbund och dess resurser. Genom sympatiåtgärder kan fackförbunden se till att en restaurang inte bara berövas sin personal under tiden, utan också att deras varuleveranser stoppas och andra tjänster hindras. Då har den enskilda företagaren ingen chans. Det här syns i statistiken.
Enligt nya siffror från medlingsinstitutet mottogs mellan 2006 och 2013 166 varsel om stridsåtgärder med krav på kollektivavtal för en arbetsplats. Tankesmedjan Timbro undersökte dessa siffror och hittade att 85 procent av företagen som skulle drabbas skrev under avtalen och 70 procent av dem gjorde det innan konflikten bröt ut. Företag har helt enkelt inte tid och råd att ha konflikter utan ger sig för fackens makt. Det är märkligt att vi inte ens har en diskussion om huruvida detta är rimligt. Det är trots allt allas vår ekonomi och konkurrenskraft som drabbas.
Fackförbunden ska så klart ha rätt att finnas och organisera sig, även att vidta stridsåtgärder. Men företagens rätt att på samma sätt då se en sådan åtgärd som skäl till uppsägning diskuteras inte. Inte heller den utvecklade och omfattande rätten till sympatiåtgärder även mot branscher där företagen gjort allt rätt men ändå drabbas. Vi har till råga på allt en regering som pressar på för att allt fler företag ska tvingas in i fållan av kollektivavtal och att underställas fackens makt.
Det är faktiskt konstigt att vi inte pratar mer om detta.
Hanna Marie Björklund