Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson sparkades i torsdags efter en tid av uppmärksamhet kring hans olämpliga agerande. På tiden tyckte många, samtidigt som att vissa anser att fler ur den politiska makteliten redan tidigare borde ha fått gå samma väg. Det är en svaghet vi har när det kommer till att bekämpa korruption att den offentligt tillsatta eliten inte granskas mer. För Hanssons straff lär knappast bli hårt. Han har förmodligen snart ett nytt jobb att vänta, likt så många andra politiskt tillsatta makthavare.
Det är ganska intressant att jämföra perspektiven här. ”Makteliten” i form av en vd för ett börsnoterat bolag är exempelvis enligt arbetarrörelsen den yttersta fienden. Sådana personer finns det dock de facto tämligen få av i Sverige. De jobbar under press, med ständiga krav på att öka aktievärdet. Livstiden för en börs-vd är kort, de flesta sitter inte mer än några år och kan sedan få sparken på dagen om de inte lever upp till kraven som marknaden ställer. Inte sällan har det krävts många år av hårt arbete för att nå denna position.
Jämför detta med en riksdagsledamot eller en myndighetschef. Många sådana tjänar riktigt bra, i nivå med en vd. Samtidigt har de inte alls samma hårda krav och kan i många fall inte sägas upp lika enkelt.
Myndigheters ledningar har i vissa fall inte blivit avsatta förrän de avslöjats med ren brottslighet, och då har de hunnit missköta sin verksamhet i flera år. Mona Sahlin är ett exempel på en offentlig person som gång på gång fått nya fina uppdrag, trots misskötsel, begränsad egentlig kompetens och som nu åter har avslöjats med såväl brottslighet som stora skatteskulder. Riksdagsledamöters arvoden har de senaste tjugo åren ökat kraftigt, mer än inflationen. Samtidigt är det luddigt vilka krav de egentligen har på sig, förutom ”hålla sig väl med den lokala ledningen” för att få stå högst på listan valet närmar sig. Ibland åtalas de till och med för brott, som vid SD-ledamoten Kent Ekeroths senaste bråk på stan, och sätts då i ”time out”. Det är något som mest innebär att de inte behöver gå till jobbet, men får ha kvar sin lön.
Vad säger det här om Sveriges nivå av korruption? Den är såklart fortfarande låg, men det finns frågor som skulle behöva belysas mer. De personer som snurrar runt på befattningar baserat på kamratskap i rätt partier. De som sällan får sparken trots att få verkar kunna visa på vilken nytta de tillför och vars höga löner betalas av våra skattepengar. Det är långt från det ideal om meritokrati som många av oss ändå tror på. Men det kommer inga fackförbund och ingen vänsterrörelse och granskar dessa personer. I stället är det näringslivet, som faktiskt genererar pengar till det allmänna snarare än tvärtom som ständigt ska granskas och kritiseras. Det duger inte. Även våra politiker och politiska tjänstemän borde få en större släng av den granskande sleven ibland. De tillhör också makteliten och ska granskas och utkrävas ansvar.
Hanna Marie Björklund