I Gnesta kommun är de styrande på god väg att lägga ned den minsta skolan på de mindre orterna, den i Laxne. Samtidigt kommer besked om att de sörmländska skolelever som måste åka buss till skolan nu får ett busskort med sämre förutsättningar än tidigare. Beslutsfattande makthavare – både folkvalda och ansvariga tjänstemän – gör sitt yttersta för att försöka framställa det här som rättviseåtgärder. Att landsbygdens barn ska ha haft en orimlig fördel.
Det tål att ifrågasättas. Har vi i dag ett samhälle där landet och småorterna erbjuder stora fördelar jämfört med alla som tvingas bo i stan? Blir det verkligen mer "rättvist" om förutsättningarna för den som bor på landsbygden försämras? För den som vill försöka se helheter är varken skolnedläggningar eller försämrade busskortsregler några efterlängtade åtgärder i rättan tid.
Det handlar i stället om de styrandes prioriteringar. Att flytta samhälleliga nyttigheter till de platser där det bor flest människor sparar ibland pengar för det offentliga, men inte alltid. Det är inte alls givet att Laxnebarnen blir billigare i drift bara för att de måste åka skolbuss alla skoldagar. Inte heller är det en given kostnadsminskning för det offentliga när barn som har långt till skolan enbart får resa till och från denna utan extra avgift. De som väljer bort bussen på andra tider genererar inga extra intäkter, men transporterna rullar på ändå.
När makthavare väljer att tala om "rättvisa" är det som synes ofta en måttstock påverkad av godtycke och värderingar. Att landsbygdens barn får det sämre av en förändring innebär inte att tätortens barn automatiskt får det bättre. Vilket argumenten om ökad rättvisa indirekt antyder. Ofta ökar däremot kostnaderna för dem som det sparas på. Ett mer ärligt besked i sammanhanget vore att beslutsfattarna anser att neddragningarna på landsbygden är rimliga sett till totalkostnaderna för kommunen och kollektivtrafiken. Det glesa förväntas underordna sig det mer täta. Den bilden delas inte av alla partier.
Alla bostadsorter har sina för- och nackdelar. De som bor på landsbygden vet att inget är givet bara för att man betalar sin skatt. De möter ofta argumentet att de får skylla sig själva. Men fundera då på varför samma argument sällan eller aldrig används om den som exempelvis bor i en stadsdel som domineras av miljonprogramsbostäder. Konsekvenserna av våra bostadsval mäts inte utifrån en och samma måttstock.
Med vår frihet till variation kommer olikheter. En del är rimliga, andra mindre så. Så länge vi har skattefinansierade nyttigheter bör vi i stället sträva efter att göra tillgången till dessa i möjligaste mån likvärdig sett till behov. Ibland betyder det att förutsättningarna av rena avståndsskäl rimligen bör skilja sig åt. Om landsbygdens barn kan sägas ha en fördel jämfört med andra vid något tillfälle, är det helt i sin ordning.