2017 års fredspris går till ICAN, The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons. Organisationen står bakom försöken att via FN förbjuda kärnvapen i världen. Det är ett fredspris, som så ofta, färgat av tiden.
Om ingen drömde om att avskaffa kärnvapnen vore världen en betydligt mer riskfylld plats. Organisationen har ett lovvärt syfte. Men det illustrerar också hur idealismens visioner på ett smått naivt sätt kan blunda för vardagens praktiska och hårda hinder.
Nobelkommittén verkar se priset som en symboliskt laddad gest. Detta i en tid där skurkstaten Nordkorea utmanar världen med kärnvapenprov och där även det auktoritärt styrda Ryssland inte drar sig för att skramla med sin nukleära arsenal i utrikes- och säkerhetspolitiska syften. Under Donald Trump har inte heller supermakten USA visat något större intresse för global nedrustning. Kina tittar åt annat håll, liksom Pakistan, Indien, Israel…
Kan då en FN-konvention om ett förbud mot kärnvapen påverka detta? Tyvärr inte. Till och med den svenska regeringen, som gärna för plakatpolitik utomlands, är splittrad i synen på dess effekter.
Ingen kärnvapenstat är i dag intresserad av att delta. Men om så vore, om de kärnvapenmakter som är demokratier försvagar sin militära kapacitet utan att diktaturerna gör något liknande – hur påverkas då världsläget? När vi inte talar om moraliska vinnare utan om den krassa, kalla kamp som terrorbalansen är? Hur påverkas diktaturer som mäter allt i styrkeförhållanden när motparten framstår som vekare?
Ta Nordkorea som exempel. Kommunistdiktaturen ser massförstörelsevapnen som sin livförsäkring i relationen till omvärlden. En stat som förverkligar ordet paria i global mening välkomnar garanterat att alla andra blir svagare, men det driver snarare på ökad rustning för egen del.
Ett Ryssland utan kärnvapen skulle vara en mindre problematisk granne i vårt närområde. Men den Putinfärgade världsbilden ser den demokratiska västvärlden som ett konstant hot, inte bara militärt utan hela vår livsstil.
Att övertyga totalitärt styrda kärnvapenstater, med drag av paranoia, görs inte i en handvändning. Avtalet med Iran som slöts häromåret för att den religiösa diktaturen inte skulle utveckla egna massförstörelsevapen är ett exempel på ett försök att motverka att fler stater blir kärnvapenmakter. Exakt hur det har påverkat Irans ambitioner återstår att se – och USA:s president har redan för avsikt att överge avtalet, om han nu får med sig kongressen.
Världen har i dag färre kärnvapen än på det kalla krigets tid. Då kom de konstruktiva nedrustningssamtalen till först när öst och väst sökte en gemensam strategi, med snarlika mål.
En kärnvapenfri värld är möjlig först när alla kärnvapenstater är med i nedrustningsprocessen. Då kan arsenalen av massförstörelsevapen minska radikalt, utan att risken för kärnvapenkrig ökar. Den som lyckas med detta är förstås en given fredsprismottagare i framtiden.