År 2016 har präglats av motgångar. Trumps framgångar i USA, Storbritanniens beslut att lämna det europeiska samarbetet, kriget i Syrien och utvecklingen i Turkiet och Ungern är bara några exempel. Förespråkare för öppna samhällen och ekonomier har plötsligt behövt försvara värden som tidigare tagits för givna, och gamla strider som troddes vunna har återigen väckts till liv.
I Sverige har det yttrat sig både genom att ett främlingsfientligt parkerat sig på strax under 20 procent i opinionen samt genom en tydlig spricka mellan liberaler och konservativa som tidigare har stått på samma sida. Det kan ibland framstå som att liberalismen har förlorat. Så är inte fallet. Däremot måste årets händelser bli en väckarklocka för vad som kan hända om vi fortsätter som tidigare.
De senaste decennierna har präglats av en paradoxal utveckling i världen. Å ena sidan har den extrema fattigdomen minskat snabbare än vad något vågat önska, den tekniska utvecklingen har gjort kunskap och nyheter tillgängligt för alla, och EU-samarbetet har öppnat otroliga möjligheter för människor. Samtidigt har klyftorna inom västvärlden ökat. En snabb urbanisering har skapat konflikter mellan stad och land, och i många länder har medelklassens inkomster stagnerat.
Liberalismens kärna är insikten om att makt korrumperar. Trots detta har många inte ifrågasätta sina egna privilegier, utan i stället rättfärdigat dem med att vi lever i en meritokrati och att allt välstånd därmed är välförtjänt. Kritik om ökande klyftor har viftats bort med hänvisning till större trender, och oro har avfärdats som trångsynthet eller populism. På så sätt har liberaler agerat som försvarare av det föränderliga samhällets konsekvenser, i stället för förespråkare av hur förändringen kan komma alla till del.
Digitaliseringen är inte första gången västvärlden genomgår en snabb förändring. I dag, precis som under industrialiseringen, finns det ett stort behov av förespråkare av handel och öppenhet. Men det räcker inte. Även de oroliga måste bemötas. Tidigare har det skett med satsningar på utbildning och omställningsförsäkringar, vilket möjliggjort för fler att ta del av nya framsteg. I dag sker motsatsen. Höga trösklar på arbetsmarknaden och stela system hindrar människor från att ta plats i samhället.
Det är också viktigt att komma ihåg vilka problem folk faktiskt oroar sig för. Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet är det varken flyktingströmmar eller organiserad brottslighet, utan miljöförstöring och klimat följt av ökad främlingsfientlighet som toppar listan. Ökade sociala klyftor och flyktingströmmarna kommer först på plats 15 respektive 17.
Vad Sverige behöver är därmed trovärdiga miljöreformer, satsningar på att få in folk på arbetsmarknaden och en retorik som inte gör problemen större än vad de är. Det är lätt att prata om folks oro och att den måste tas på allvar. Men den som bara pratar, men inte levererar, kommer enbart att öka spänningarna. Här måste liberala partier vara en motvikt. I Sverige och i resten av världen.
Isak Trygg Kupersmidt