I en tid där världsordningen byggd på starka samverkande demokratier efter Sovjetunionens fall har blivit mer oklar och oberäknelig, gäller det att ta det säkra före det osäkra. Att Centerpartiets Annie Lööf i sitt jultal ställde tydliga krav på nya resurser till Försvarsmakten ska ses i detta ljus. Mer resurser till försvaret är inget önskemål. Det är en nödvändighet.
Sveriges förmåga att hantera såväl flykting- och asylpolitik som utanförskapet på arbetsmarknaden bygger på att samhället står stadigt. Det handlar om grunden för trygghet och säkerhet i en instabil omvärld.
Vad gör vi i en tid där det är lätt att sprida osäkerhet och konspirationsteorier, en tid där auktoritärt styrda stater som i retorik och praktik bejakar att i en tid där ingenting är sant blir allting möjligt? Den ryska ockupationen av ukrainska Krimhalvön är ett sådant exempel. Tidigare avtal och långsiktiga utfästelser mellan stater var inte mer än ett skrynklat papper när ryska styrkor lade beslag på det som Vladimir Putin ville ha. Så sent som häromdagen (7/12) förnekade Putin-ambassadören i Stockholm att Ryssland ägnar sig åt aggression mot grannländer.
Vapenskrammel och hotfull retorik riktad mot baltiska och svenska säkerhetsintressen kan inte mötas med undfallenhet. Med blicken fäst på osäkerheten i Östersjöområdet, på Nordkalotten och östra Europa är tidigare åtaganden för trygghet och säkerhet i vårt närområde inte längre tillräckliga.
Dagens hotbilder är mer än militära. Cyberkrigföring, allvarliga samhällsstörningar i gråzonen mellan försvaret och det civila tillhör de uppenbara riskfaktorerna. Massiva desinformationskampanjer, ofta utförda via röster som medvetet eller omedvetet går främmande makts ärenden, spelar också in.
Skyddet för rikets säkerhet är en grundläggande trygghetsfråga som medborgarna har delegerat till statsmakt och folkvalda. När Försvarsmaktens förmåga att leva upp till detta uppdrag inte kan garanteras, då är det de folkvaldas skyldighet att dra nya slutsatser och agera.
Det är vad Centern nu har gjort. Beskedet från Annie Lööf är att den nuvarande fempartiuppgörelsen om försvaret inte längre är tillräcklig. Försvarsmakten behöver kunna stå stadigt i mötet med de hot som finns i vår närhet och som lär växa ytterligare.
Lööfs initiativ visar vägen: anslagsökningen till försvaret behöver bli större. I ett första steg ska det vara 11 miljarder per år från 2020, 1,3 procent av BNP – i paritet med övriga Norden, ett snitt som lär stiga framöver. Sett till faktiskt behov är detta i underkant, men ändå en början på en återhämtning. Partiet Liberalerna, som tidigare har ställt sig utanför försvarsuppgörelsen, liksom Kristdemokraterna och Moderaterna bör kunna bejaka den analysen. För Sveriges del är det värdefullt om också minoritetsregeringen svarar upp mot det som Centerledningen nu efterlyser. Även vi måste hålla gränsen.