Mörkret präglar bilden av Malmö. I helgen drabbades staden av ännu ett mord. Det var det tredje mordoffret och den elfte skottlossningen i Malmö på en och en halv månad. Utvecklingen förklaras med att tröskeln för att använda dödligt våld är ytterst låg bland stadens kriminella, där småbråk blir till mordförsök. Ofta är offer såväl som förövare unga, men mord är mord.
I Malmö har Socialdemokraterna styrt i evigheter. På många sätt är staden en symbol för det Industrisverige som länge präglade efterkrigstiden: en stadig tillväxt följdes av olje- och varvskris, växande arbetslöshet och bristande framtidstro. Kriminaliteten har i allt högre grad kommit att prägla landets tredje största stad. Det började med 90-talets krig mellan mc-klubbar och har följts av nya uppgörelser med andra namn, delvis med kännetecken på misslyckad integrationspolitik, men allt mer våldsamt och hänsynslöst.
Malmö utgör ett krisläge i ordets rätta bemärkelse, där ansvarige ministern Anders Ygeman (S) hytter med näven åt de Malmöbor som klipper sig för billigt, öppet men svart, eller köper knark på krogen. Vi har alla ansvar för att inte göda organiserad brottslighet, men det får samtidigt aldrig verka som om staten och regeringen skyller ifrån sig.
Redan för åtta år sedan, under regeringen Reinfeldts tid, inleddes en myndighetsgemensam kamp mot organiserad brottslighet. Den samverkan har gjort nytta och måste fortsätta utvecklas. Ändå räcker det inte till.
Beslutsamhet och beslutsmakt måste samverka. Behovet av fler poliser i yttre tjänst, som inte tvingas agera gränsvakter vid Öresund, är uppenbart, hårdare tag mot kända kriminella miljöer och livsstilar likaså. Tvärs över sundet, i Danmark, är vapenlagstiftningen hårdare och något som tål att lära av. Sätt dit vapensmugglarna och slå hårt mot olagligt vapeninnehav. Regeringen har sagt sig vilja skärpa dessa lagar, men den processen verkar ta sin tid.
Rättsstaten i sig bygger på att förövare kan bindas till brott. Men där andra krafter än myndigheter och polis står som starkast är det ofta svårt att få folk att träda fram och vittna. I de områden där ingen minns, ingen såg eller hörde något kommer förövarna också lätt undan. Där ökar otryggheten och tystnaden utåt blir allt mer kompakt. Den kriminella livsstilen, i högt tempo med livet ständigt på spel, blir i stället ett vardagsinslag. Det färgar de uppväxtmiljöer där den enda synliga rättsskipningen blir till hämnden för oförätten som följs av hämnd för hämnden.
Skattebetalare i hela landet är med och finansierar det offentliga i en stad som Malmö, främst via utjämningssystemet men också via staten. Vad får de för pengarna? Vad får Malmöborna? Våldsspiralen måste brytas.
Vi dras med världens hårdaste skattetryck. En stor andel av våra egna arbetsinkomster begärs in till det offentliga. Även om regeringen är svag eller valhänt, kan vi aldrig acceptera att upprätthållandet av lag och ordning framstår som bräckligt.