Det behövs ingen särskild åtgärd för att skapa jobb. De kommer ändå.
Det var Göran Perssons budskap i valrörelsen 2006. Ekonomin gick bra och jobben skulle komma. Alliansen pekade på att det inte räckte – trots högkonjunkturen växte utanförskapet. De människor som trots arbetsförmåga hölls borta från arbetsmarknaden blev allt fler. Förtidspensionering av hundratusentals, långtidssjukskrivna som hade arbetsförmåga, och andra som hölls borta från arbetsmarknaden ignorerades. Göran Persson viftade bort pratet om växande utanförskap.
Jobben kommer ändå.
I onsdags talade finansminister Magdalena Andersson på Socialdemokraternas dag i Almedalen. Hon pratade om hur bra det går för Sverige, alla satsningar regeringen gör, om stridsvagnar och om att försvara den svenska modellen. Men det viktigaste var vad hon inte pratade om. Både Jan Björklund och Annie Lööf tog upp utanförskapet och den nya underklass som växer fram. I stort ser många siffror bra ut. Arbetslösheten är låg och sysselsättningen hög, vilket regeringen gärna pekar på. Men bland de grupper som Arbetsförmedlingen klassar som ”utsatta grupper” ökar arbetslösheten. Trots högkonjunkturen växer det inte fram jobb utan krav på högre utbildning – de jobb som skulle krävas för att göra det enklare för fler att komma in på arbetsmarknaden och få en egen försörjning. Här saknar regeringen helt reformer. Man pytsar ut ganska mycket pengar på de mest ineffektiva åtgärderna, men tar inte tag i de strukturella problem som finns i Sveriges ekonomi.
För nyanlända, långtidsarbetslösa, lågutbildade och andra grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden behövs mycket mer än duttande med traineejobb, extratjänster, beredskapsjobb och andra låtsaslösningar. Det behövs lägre skatter, en mer flexibel arbetsrätt och bidrag som inte stänger in människor i bidragsberoende. Med ett sådant reformpaket kan man komma en bit på vägen för att lösa ett av Sveriges största problem, men också öka chanserna att vinna förtroende – och val. Göran Persson förlorade 2006, bland annat för att det inte höll att ignorera utanförskapet. När Alliansen tog över makten fanns 555 000 förtidspensionärer. De och alla andra som inte fick jobb gick inte att gömma bakom löften om att jobben kommer ändå. Nu försöker Magdalena Andersson göra samma sak igen. Det är en riskabel strategi för regeringen, och en skadlig strategi för Sverige.
Caspian Rehbinder