Ordet moderat står för måttfull. När Anna Kinberg Batras ekonomisk-politiske talesperson på fredagen tillkännagav sin kandidatur till ny partiledare var det en närmast ordagrant moderat framtoning, ytterst måttfullt. Kandidaturen från Ulf Kristersson, Strängnäs, är väntad.
Som partiets talesperson i ekonomisk politik har Kristersson ofta varit den som hoppat in för partiledaren. Det är svårt att vara mer associerad med sin företrädare än så. Trots att Anna Kinberg Batra tydligt tvingades bort är Kristersson mycket nära partiledarposten. Fyra länsförbund har ställt sig bakom honom. Därmed har han ett försprång framför den enda officiella utmanaren, Mikael Odenberg, som är betydligt mer frejdig än måttfull.
För ett parti som letar ledare ett år före ett val är det naturligt att snegla extra på de kandidater som vet vilka strategier som redan har lagts på plats. Utrymmet för att förändra är begränsat. Det vore dessutom märkligt om Kristersson plötsligt skulle föra en helt annan politik än sin företrädare, vars vägval han tydligt har försvarat.
Han är en annan person, i stort med samma politik som sin företrädare. Kristersson har en lång politisk karriär med sig – ingalunda älskad av alla, det är svårt att nå dit han har gjort utan att skaffa sig motståndare. Och så länge före detta statsminister och utrikesminister Carl Bildt väljer att stå utanför diskussionen är Kristersson nu förstahandsfavorit till att bli ny M-ledare.
Han har åkt på en och annan nit i karriären, mest känd är troligen MUF-ledarskapsbataljen mot Fredrik Reinfeldt 1992, och som tidigare socialförsäkringsminister är Kristersson väl van vid eldfängd kritik. Det lär göra nytta. Ett krav på nästa Moderatledare bör vara höga värden i stryktålighet. Framför allt kommer detta att prövas i mötet med Sverigedemokraternas positioner i spelet om regeringsmakten.
Tidigare i år skrev Ulf Kristersson följande i tidningen Axess (nr 4): ”Att stå upp för sin egen politik är inte att spekulera i SD:s. Alliansen kan inte avstå från att lägga gemensamma förslag för att det riskerar att vinna.” Samt: ”Minoritetsregeringar ska bara tolereras om majoriteten också kan – eller måste – tolerera deras politik.”
Det vore märkligt om Kristerssons partilinje skulle bli något annat än just denna. Därmed skulle det bli upp till de Allianspartier – främst Centerpartiet och Liberalerna – som ibland vill avstå från exempelvis gemensam budget för att undvika regeringskris, att försvara sina vägval.
Följden blir en mer spretig Allians, vilket ingalunda är lättkommunicerat. Men det kan vara det som krävs för att hålla samarbetet vid liv genom höstens riksdagsarbete och nästa valrörelse.