I dag är det Anna Kinberg Batras (M) tur att inta scenen i Almedalen. Under de ett och ett halvt år hon lett Moderaterna har mycket hänt, både i Sverige och i hennes parti. När Fredrik Reinfeldt meddelade sin avgång på valnatten 2014 stod Sverige på randen till den nu pågående flyktingkrisen. En kris som omdanat hela det politiska landskapet. Förslag som tillfälliga uppehållstillstånd och kraftiga begräsningar för familjer att återförenas i Sverige har snabbt gått från att vara helt otänkbart för de allra flesta partier, till att bli rödgrön regeringspolitik.
Trots att flyktingströmmarna minskat kraftigt har Anna Kinberg Batra och hennes parti fortsatt på det inslagna spåret med en hård retorik och förslag som mer syftar till att belysa problem än att möta dem. Det centrala budskapet är att "Sverige är på väg åt fel håll". Parallellerna till Socialdemokraternas "Något håller på att gå sönder i Sverige" är uppenbara. Det var ett grepp som ledde Socialdemokraterna till regeringsmakten 2014, men lämnade Sverige med en oroad befolkning och en handfallen regering. Aspirerar man på regeringsmakten kan man nämligen inte bara rida på en missnöjd opinion, man måste också leverera fungerande lösningar på problemen man beskriver.
När Alliansen tog makten 2006 hade de en tydlig vision som kombinerades med konkreta förslag som kunde ta Sverige mot den. I dag handlar Moderaternas politik i stället mer om att peka på problem än att lösa dem. Vad som började som en uppgörelse med Fredrik Reinfelds migrationspolitik, verkar nu ha landat i en uppgörelse med Anders Borgs ekonomiska politik. Breda reformer av viktiga områden som inkomstbeskattning och arbetslöshetsersättning har ersatts av smala förslag som främst syftar till att profilera partiet.
Tidigare under veckan lanserades till exempel införandet av ett bidragstak. Tanken är god. När försörjningsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag staplas på varandra kan familjers drivkraft att arbeta nästan helt försvinna. Problemet är bara att trots att förslaget marknadsförs hårt, berör det enbart ett fåtal familjer. Som exempel på förslagets effekter används en familj med två arbetslösa föräldrar och fyra barn. Det är knappast en representativ familj, men gör att Moderaterna landar på den höga siffran 33 000 kronor i bidrag i månaden. På så sätt spär de på den felaktiga uppfattningen om att invandrare och socialbidragstagare lever lyxliv på hårt arbetande svenskars bekostnad, utan att föreslå någon bred lösning på problemet med bidragsfällor.
Om Moderaterna menar allvar med sin ambition att fortsätta leda landet är det hög tid att de slutar profilera sig genom populistiska utspel, och i stället börjar prata breda reformer som fungerar. Inte för att kunna vinna nästa val, utan för att nästa regering ska bli bättre än den nuvarande.
Isak Trygg Kupersmidt