Det finns gott om röster som gärna vill uttrycka sin avsky över hur politisk smutskastning och grova påhopp förstör det politiska samtalet. Nästan alltid är det rösten på andra sidan som är upphovet till upprördheten. När skitkastningen utövas på lite närmare håll är bedrövelsen mer nedtonad. Eftersom det betalar sig.
I torsdags fick en moderat tjänsteman sparken av ledningen. En politisk tjänsteman som kallar ett statsråd för hora har inte i politiken att göra. Även de mest konfliktlystna politiska antagonister ska möta varandra med större respekt än så.
Att sparka vederbörande var det enda rimliga, liksom att från moderatledningens sida även rikta en offentlig ursäkt till den drabbade. Lika nödvändigt var det med en djuplodande markering inåt. Det parti som gör ett övertramp måste ta sig tillbaka till rätt sida för egen maskin.
Nu är det ju inte precis så att det råder vänliga veckan i övriga partipolitiken. Sociala medier, med dess eko-kammare av utspel till en krets av likasinnade, har banat väg för ett allt mer hänsynslöst sätt att beskriva sina motståndare. Att det då och då ramlar ut en hink med spyor även utanför de inre rummen är inte oväntat.
En stenhård framtoning i kommunikationen har varit en genväg till synlighet. Intresse för sak underordnas effekten av att slå på person. Det ger snabba klick, vidarelänkningar och tummar upp.
Det gäller inte minst de två stora partiernas inre sfärer. När statsministern tog tillfället i akt att misstänkliggöra hela Moderaterna utifrån en tjänstemans agerande, trots de relativt snabba fördömandena, illustrerar även det varför tonen och tilltalet lämnar så mycket att önska. Vi har ett debattklimat ständigt på gränsen till nervsammanbrott.
Kruxet är att det lönar sig att smutskasta. Grova överdrifter, falska nyhetssajter och hänsynslösa kampanjer kan göra mycken skada för en motståndare när det får stor spridning. Inte minst i valrörelser. Därför görs det. Därför frodas det extrema mer än det resonerande.
Vanligast är förstås att smutsgörat utförs på armlängds avstånd från partikanslierna. Av partinära krafter som relativt riskfritt kan blanda högt och lågt. Dynga sprids lätt under falska namn, i skydd av anonymitet. Till detta ska läggas särskilda kampanjorganisationer, direkt eller indirekt finansierade och sanktionerade av partierna. Nivån varierar förvisso, men syftet att skada brukar vara mer tydligt än att tala i egen sak. Vi har sett detta flera valrörelser i rad.
Steg för steg går det trots allt att göra samtalsklimatet mer vettigt. När samtliga partier och dess kransorganisationer visar att de återkommande väljer ett tonläge som gynnar meningsutbyte. När avlönade opinionsbildare föregår med eget exempel. När sociala medier får bättre koll på falsk nyhetsförmedling och allmän hatpropaganda. När grova rasistiska påhopp bedöms som ett betydligt större problem än en blottad bröstvårta.
Risken är att det dröjer.