Mitt i sommarsemestrandet höll regeringens Vägslitageskattekommitté en hearing om vilka preliminära slutsatser man nått angående den så kallade vägslitageavgiften, eller kilometerskatten. Det är ett gammalt förslag som skvalpat länge och som gäller skatt på avstånd, eller rättare sagt, på antal kilometer som lastbilar åker.
Intresset för möjligheten att ta ut denna skatt har funnits länge bland de rödgröna av flera anledningar. En av de viktigaste är miljöaspekten. Transporter är en av de branscher som står bakom den största delen av utsläpp av koldioxid i landet, inte för att den svenska släpper ut mer än transporter i andra länder, utan för att vår energiproduktion släpper ut så lite.
Sverige är ett land med långa avstånd. I många fall finns inget annat alternativ än att transportera varor med lastbil. Det är onekligen en utmaning, men så länge inget bättre alternativ för transport finns är lastbilar en oerhört viktig del av det svenska näringslivets infrastruktur. Alltifrån små företag på landsbygden som ska kunna sälja sina produkter till Stockholm, till den svenska skogens möjlighet att nå ut på en internationell exportmarknad och till Ica-butiken som behöver kunna ta in varor. Utan möjlighet till transporter kommer den svenska glesbygden utarmas.
Detta verkar de rödgröna dock inte onödigt oroliga för eftersom de gått vidare med förslaget. Tidigare hade man en idé om att lastbilar skulle betala 14 kronor per kilometer, men efter presentationen i juni från kommittén hade de i stället landat på runt 24 kronor. Det är helt absurt högt. Vi talar om en extra skattekostnad på runt en miljon per år för ett mindre åkeri. Få företag kommer ha möjlighet att ta det. Skatten kommer att drabba både åkeriföretagen och de företag som behöver köpa deras tjänster. Risken för en utslagning av det småskaliga näringslivet, och för att inte tala om det redan pressade svenska jordbruket, är omfattande.
I december ska utredningen om vägslitaget vara klar. Först då vet vi vad det slutgiltiga priset för näringslivet riskerar att bli. Är det någonstans i närheten av det som indikerats hittills är det dock mycket allvarligt. Om nu regeringen vill komma åt transportindustrins utsläpp måste det göras på ett sätt som inte samtidigt krossar lokalt näringsliv. Fokus på långa avstånd slår direkt mot landsbygden. I stället skulle man kunna tänka sig att se över möjlighet att beskatta koldioxidutsläpp mer riktat, vilket kan göra det mer lönsamt att gå över till andra bränslen som etanol. Transportsektorn måste få en chans att ställa om på ett hållbart sätt. Att slå ut hela näringskedjan med en ny stor skatt är däremot fel väg att gå.
Hanna Marie Björklund