Måste ett öppet samhälle leda till polarisering, fragmentering och intolerans? Det var den övergripande frågeställning som gällde för den andra diskussionsdagen av Forum Nyköping.
Det förväntade svaret – och det önskade svaret var förstås nej. Och det var också i stora drag summan av budskapen från debattörerna på scen.
Det öppna samhället präglat av dialog, integration och ömsesidig respekt kommer inte av sig själv. Även toleransen måste sätta gränser för det intoleranta. Bi Puranen, från World Values Survey, hänvisade till Karl Poppers budskap om hur det gränslöst toleranta samhället i slutänden också tolererar sin egen undergång.
Vi tolererar inte allt och ska inte göra det heller. Författaren och debattören Hanna Gadban höll ett skarpt anförande, där hon anklagade det svenska samhället för att inte stötta muslimska kvinnor som vill bryta med förtyck inom fundamentalistisk islam. I stället finns det krafter som hellre försöker skuldbelägga den som söker friheten. Att blunda för att det även inom utsatta minoriteter kan råda inre förtryck, är att svika det rättighetsbaserade samhällets idé.
Imamen Kielan Abd El Haqq förklarade sin sympati för Gadbans upplevelser. Han riktade ett anklagande finger mot att samhället accepterar religiösa friskolor, men också att organisationer som förespråkar intolerans och sekterism göds med statliga verksamhetsbidrag. Han anser att det senare bidrog till att fundamentalistiska krafter försökte ta över en moské i Eskilstuna.
Toleransens gränser sätts lättast med lag och därigenom garantera individuella rättigheter, men annat kan bara försvaras i dialog och vardagshandlingar.
Birgitta Ohlsson (L), före detta demokratiminister i regeringen Reinfeldt, beskrev hur dagens debatt fjärmar sig från fakta, statistik och kunskap och i stället allt oftare utgår från känslor och rädslor. Fruktan för det okända, det annorlunda är en tacksam grogrund för att sprida misstro.
Olle Wästberg (L), bland före detta ordförande i regeringens demokratiutredning, varnade för riskerna med att en ort förlorar sin lokaltidning också förlorar en stor del av den folkbildning och granskning som behövs för att demokratisk maktutövning ska fungera som det är tänkt.
Han, precis som Kielan Abd El Haqq, manade till särskilda insatser mot så kallade parabolsamhällen. Där verklighetsbilder byggs med nyheter från det gamla hemlandet och med obefintlig kunskap om det nya. Var är folkbildningen? frågade Wästberg. Var är de politiska partierna? Svaret är att de kan göra mer i de flesta av dagens starkt segregerade utanförskapsområden. Några aktörer gör redan något, andra nästan inget.
Civilsamhället har sin påverkansmakt, politik och myndigheter en annan. När alldeles för många utgår från att ansvaret ligger på någon annan – eller blundar för problem – får vi allt svårare att försvara den liberala demokratin och de rättigheter som vi säger oss garantera för alla.