När brexit var ett faktum på midsommaraftonsmorgon var vi många som kände sorg och en känsla av oro, inte så mycket för EU som institution utan för känslan av att populismen som politisk kraft hade mobiliserat till en politisk seger. Inte för att alla som röstade för ett EU-utträde gjorde det för att de var populister, men för att en sådan grupp fanns och tog betydande plats i det offentliga samtalet.
I den eftersvallande debatten om brexit, om Trump i USA och Le Pen i Frankrike, är detta en genuin rädsla som många av oss känner. För den enkla vägens politik där man kan lova människor att allt ska bli som förr, att de ska få tillbaka allt det där som de tror sig en gång ha haft tillgång till. Att samhället ska kunna gå att vrida till det bättre igen utan att något av det nya vi fått ska behöva offras. De här tankarna är levande och högst verkliga i många politiska diskussioner på ett sätt som man har skäl att vara orolig över.
Precis på samma sätt finns det dock även anledning att oroa sig för hur de som inte stödjer exempelvis brexit nu verkar betrakta sina medmänniskor. Helgen efter omröstningen spreds ett klipp i sociala medier där en man filmar sin flickvän när hon ska förklara varför hon röstade för att lämna. Bland annat för att slippa att England ska vara med i fotbolls-EM, även om hon också tycker det var synd att man nu stänger gränserna så hon inte kan åka på semester. Det här klippet har delats som humor, något att skratta åt, titta så korkade väljarna var.
En annan möjlig reaktion är ju att beklaga sig över att en människa i vad som ska vara ett rikt land har fått så dålig välfärd att hon inte fått lära sig grundläggande saker om hur Europasamarbetet fungerar i skolan. En annan bild som spreds var en fejkad redogörelse för att de distrikt som röstade för att lämna EU var samma som drabbats av galna kosjukan på 90-talet. I Sverige kunde man läsa rubriker så som dags för mindre folkstyre och att människor är för dumma för att få vara med och bestämma över sin egen tillvaro.
Den här typen av retorik har bara en direkt motverkan på syftet om ett bättre samhälle. Politik går ut på att leda människor, men politisk makt är i sanning en Leviathan, ett monster som ständigt riskerar att svälla över sina befogenheter och med hån och härskartekniker motivera varför den borde få ta mer makt över människor. Vi får inte gå i den fällan. God demokrati är goda institutioner lika mycket som omröstningar givetvis inte betyder direktdemokrati i varje enskild fråga. Men vi kan inte heller håna människor för att de vill ha inflytande över sina egna liv och skapa sprickor och klyftor i samhället när vi vägrar lyssna på varandra.
Hanna Marie Björklund