Det svenska försvarets problem stavas inte numerär i första hand. Problemet är pengar och att lyckas locka rätt kompetens sett till Försvarsmaktens behov. Det är också därför som regeringens utredning om personalförsörjningen talar en långsiktigt hållbar ordning för det militära försvaret, byggt på frivillighet.
Alla som lyckligt hoppade jämfota över nyhetsrapporteringen för några dagar sedan, om ett kommande förslag om återinförd värnplikt, får ta ett djupt andetag. Det traditionella värnpliktsförsvaret lär aldrig komma åter. Alla som drömmer om värnplikten som ett sätt att antingen minska ungdomsarbetslösheten eller samla in stenkastande och bilbrännande ungdomar från utsatta områden i kaserner får fortsätta fantisera. Modern militärutbildning är varken en arbetsmarknadsåtgärd eller ett lägerliv för värstingar.
Vi behöver ett försvar anpassat efter de hot som vi ser idag och som verkar växa sig större i morgon. Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna om ytterligare miljarder till försvaret är tyvärr inte tillräcklig. Det krävs mer för att höja kvaliteten och ge bättre förutsättningar att rekrytera rätt kompetens till Försvarsmakten. Ska det då ske via plikt eller på frivillig väg? Det senare är att föredra.
I någon form kommer pliktlagen att aktiveras på nytt, men här måste de folkvalda agera med förnuft. Plikten må understryka ett medborgerligt ansvar för att försvara det demokratiska samhället mot yttre hot. Men för bästa möjliga kvalitet krävs medborgare som av fri vilja drar på sig uniformen – i konkurrens med andra livsval. Goda förutsättningar i form av förmåner, lön och utbildningsmöjligheter väger tyngre än någon som pekar med hela handen och säger att du måste.
Mindre pliktinsatser som syftar till breddad försvarsförmåga inom varje årskull må så vara, en kortare obligatorisk vapenutbildning under sommaren efter gymnasiet exempelvis – mot rimlig ersättning. Men för längre engagemang är plikten inte funktionell. Ointresserade eller svagt motiverade soldater gör tveksam nytta. Det är bättre att betala bra för de individer som har det som behövs. Detta kan gärna kombineras med goda förutsättningar för frivilligverksamheter som hemvärnet, vars specifika kompetenser kommer väl till pass även i civila krislägen.
Spetskvaliteten på Försvarsmaktens materiel och kompetensen hos dess kvalificerade personal är det som ska vara avskräckande för främmande makt. Viss numerär krävs förstås, men Sverige kommer inte långt med sina massuppbåd. De partier som inte bara vill syssla med plakatpolitik i försvarsfrågor, måste säkra större försvarsanslag än vad som nu är utlovat. Till detta ska läggas ett uppenbart behov av att öka det civila samhällets motståndskraft och tålighet inför yttre hot, sabotage, underminerande propaganda och digital krigföring.