Sju riksdagspartier försöker i dagarna nå en gemensam syn på framtidens regioner. Det lär inte gå. Frågan är om det går att finna en blocköverskridande majoritet överhuvudtaget. Moderaterna är inte intresserade. Liberalerna har snabbt svalnat av. Kristdemokraterna låter allt mindre roade. De rödgrönas starkaste hopp är att försöka samsas med Centerpartiet. Det ska mycket till innan Centerledaren Annie Lööf ser att en sådan ensam-uppgörelse i nuläget är strategiskt och innehållsmässigt motiverad.
En förflyttning av makt från staten till mer nära folkvalda organ är att välkomna. Men att vara för starka regionala parlament är inte detsamma som att säga ja till att det bara ska finnas sex sådana i hela landet. Att kravet på två miljoner invånare per region går före allt annat är att sätta form före verkstad.
Landstingen av i dag är förvisso otillräckliga för att hantera sjukvårdens framtida krav. Och län och landsting behöver vara så lika som möjligt. Men det är orimligt att busköra fram en reform till 2019 utan att först visa hur storregionen ger bäst väghållning.
De folkvalda förespråkarna har sitt perspektiv: Ge oss ramverket så löser vi resten. Det krockar med många medborgares: Det är märkligt att så mycket resurser ska samlas utan det tydligt framgår hur dessa ska nyttjas.
Det är en omöjlig konflikt att ta. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) ska inte lastas för att han har mer eld i baken än de flesta andra ministerkollegor. Men ivern att få fram beslut sänder signaler som lätt kan misstolkas.
Bästa sättet att möta misstro och oro för ökande avstånd mellan makt och medborgare är att vara så öppen och så tydlig som möjligt. Storregionernas luddiga innehåll drar i motsatt riktning.
Samtidigt finns andra samhällsproblem som det bullrar om. Statliga myndigheter som Polisen och Arbetsförmedlingen kännetecknas av otillräcklighet. En tung del av polisens problem är just en omfattande omorganisation. Ur det perspektivet är omstrukturering av länsstyrelser inget som medborgarna skriker efter. Tillgången till nära ordningsmakt i nödens stund och en funktionell jobbpolitik är betydligt mer akuta behov. Stressen i regionfrågan framstår lite för lätt som någon som väljer att i panik möblera om i garaget medan mangårdsbyggnaden brinner.
Nyttja i stället en mandatperiod till. Öppna för andra regionala samgåenden än enbart de sex stora. Fyll regionmakten med de landstings- och länsstyrelseuppdrag som ska utföras. Sätt tydliga krav på statlig myndighetsnärvaro i respektive område. Utmana det som också har tagits för givet. Det är viktigare med ett regionalt huvudansvar för ett nätverk av robusta akutsjukhus än att geografin kring ett fåtal universitetssjukhus ska sätta ramverket för framtidens regionala maktutövande.