Lek med tanken. Nyköping skulle kunna vara en egen självbestämmande stat, som skulle slippa att bry sig om både Sverige och landsbygden runt staden.
Vore det ett steg framåt för civilisationen eller en inåtvänd elitistisk dröm?
I skrivande stund finns en namnlista med över 177 000 underskrifter, med syftet att göra London till en så kallad stadsstat. En stadsstat är precis vad det låter som, en självbestämmande stad med tillhörande angränsande territorium. Anledningen till namninsamlingen är självklart brexit, och i texten går att läsa att London är en internationell stad som tillhör kontinenten och Europas hjärta, men att detta är något som resten av landet inte håller med om.
Stadsstaten är inget nytt fenomen: Rom, Aten och Kartago är några historiska exempel. Ett modernt exempel är Singapore, med blomstrande ekonomi, bred etnisk mångfald och världsledande innovation. Sedan separationen från Malaysia 1965 har staden utvecklats till en global stad, och kanske den mest utvecklade formen av begreppet stad – en klar framgång. Kanske är det så att staden kan nå en helt ny nivå med ett eget styre, och kanske kan även landsbygden nå en helt ny nivå utan staden som sätter normerna. Varför inte gå skilda vägar och låta varandra nå oanade höjder där alla individer får utveckla sin fulla potential?
I önskan om att skapa något fantastiskt döljer sig också viljan av att amputera det som betraktas som ont. I det här fallet: alla de dumma stackare på landet som röstade för att lämna EU. Att 40 procent av Londonborna röstade som de dumma landsbygdsborna verkar vara mindre viktigt här. Med samma typ av förakt betraktas huvudstadsborna som inskränkta elitister. Klassförakt går åt båda håll.
Den svenska debatten om urbanisering och landsbygd bygger på många likheter. Det är väldigt lätt att måla in sig i ett hörn där landsbygden tar på sig offerkoftan i skuggan av den påstådda urbana normen. Samma typ av förakt och brist på nyanser, åt båda håll. Med tanke på de samhällssprickor som redan finns kan det tyckas korkat att vi nu ska lägga oss till med den här sprickan som baseras på var en människa valt att bo. Trots att människor i högre grad väljer att flytta till landsbygden, och blir mer rörliga mellan stad och land under sin livstid. Det räcker uppenbarligen inte med sprickor i klass, inkomstnivå, utbildning, etnicitet, kön och sexualitet.
I en digital värld där det blir lättare att förflytta sig kan det också vara så att geografisk plats får mindre betydelse. Var man bor får mindre koppling till ens identitet. Ett syfte med EU är att sudda ut de gränser som riskerar att splittra oss. Vi blir världsmedborgare, där nation och ursprung mer uppfattas som en mingelaccessoar. I framtiden är det inte omöjligt att vi får se fler stadsstater, evolutionära städer och landsbygder. Men de kommer inte att vara resultatet av befolkningar som splittrats av förakt för varandra. Därför lär Londonborna få vänta. Hur det blir med Nyköping återstår att se.
Adam Arnesson