Mojito som isglass? För de flesta har alkoglassen som finns att köpa i ett fåtal mataffärer gått obemärkt förbi. Glassen innehåller fem procent alkohol, men till storleken innehåller en glass inte mer alkohol än en lättcider.
På Aftonbladets debattsida kritiserar IQ-initiativet Folkhälsomyndigheten för att de inte agerat mot att glassen säljs i vanliga mataffärer (24/7). IQ är inte vilken organisation som helst. Det är Systembolagets helägda dotterbolag som förra året fick 35 miljoner kronor för att bedriva informationskampanjer, men också – som i det här fallet – för direkt opinionsbildande verksamhet.
Systembolaget har länge utmärkt sig för sitt lättvindiga förhållande till sitt offentliga uppdrag. De ska informera om alkoholens risker, men senaste åren har de tagit strid mot både konkurrenter som vinklubbar och liberaliseringar av alkoholpolitiken, som gårdsförsäljning.
Ibland kan man nästan tro att det är en intresseorganisation snarare än ett statligt företag det handlar om. Problematiskt är också att Systembolaget står i vägen för en saklig diskussion om alkoholpolitiken.
IQ-initiativets artikel om alkoglassen fick Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, att gå ut och förklara att de helt missförstått hur myndigheten ska använda sin föreskriftsrätt (Aftonbladet 28/7). Deras syfte är inte att reglera för reglerandets skull, och ett förbud mot alkoglass skulle också slå mot andra varor som klassas som "ätbara alkoholhaltiga preparat". Adjö till punschpraliner alltså.
Det handlar inte heller om någon enskild fadäs. Att monopolet sparar 2000 liv om året är en siffra som återkommande förmedlas, från systempåsen vi bär hem lördagsvinet i, till Systembolagets reklamfilmer. I en rapport från Timbro undersökte Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, nyligen siffran och kom fram till att den saknar grund och bygger på godtyckliga antaganden.
I reklamfilmerna får vi möta "butiksexperten" Jeff Perry som vill minska ner på utbudet, samtidigt som miljötänk får ge vika när ökad försäljning är ledordet. Visst är det med glimten i ögat, men sensmoralen är att vi har alkoholmonopolet att tacka för både utbud och ekoviner.
Allt tyder snarare på det omvända. Breddningen av utbudet kom efter den serie av avregleringar på alkoholområdet som EU-inträdet krävde. Det breda beställningssortimentet är i själva verket de svenska vinimportörernas sortiment. Och det är knappast småskaliga ekoproducenter som premieras av förbud mot gårdsförsäljning eller Systembolagets stelbenta regelverk som brukar anklagas för att ensidigt gynna giganterna.
Det går att ha överseende med att intressegrupper halkar på sanningen, eller att godtemplare försöker blåsa upp Mojitoglassar i frysdisken som ett hot mot folkhälsan. Statliga företag har dock högre krav på sig än så. Men också ett tydligt uppdrag, och till det hör inte opinionsbildning där väljarnas skattepengar används för att tala om vad de ska tycka.