I onsdags meddelade staben för infrastrukturminister Anna Johansson (S) att statssekreteraren Erik Bromander avgår. Det var efter avslöjanden om hans resvanor som regeringen närmast nyvaket insåg att detta kunde uppfattas som ett problem av väljarna och att Bromander därför måste bort. Hans prioriteringar ansågs inte längre kunna vara försvarbara, vinsterna med resorna ställdes mot kostnader och miljöpåverkan. Det mest intressanta med denna avvägning och det tagna beslutet är kanske det som själva ministern Johansson själv gjorde å svenska folkets vägnar bara några dagar tidigare.
Bakgrunden var som följer: Anna Johansson gjorde nyligen ett uttalande om att bensinen i Sverige är för billig. Svenskar som lever i en sådan situation att de behöver bilen för att klara av sitt vardagsliv borde betala ännu mer än vad de redan gör för att kompensera för detta, menade hon. Detta mot bakgrund av att Sverige är ett mycket effektivt land när det kommer till att minska utsläpp. Vi har en koldioxidneutral elproduktion, en effektiv industri, en av världens högsta skatter på bensin och drivmedel och omfattande forskning för att utveckla förnybara alternativ. Dock finns det svenskar som fortfarande behöver bilen och som fortfarande har en bensinbil. Här måste man göra en avvägning. Den samhällsekonomiska och humanitära vinsten av att vissa fortfarande behöver åka mycket bil är stor och kan sägas motivera de i sammanhanget begränsade utsläpp som detta orsakar. Så länge som utvecklingen med allt mer förnybart inom fordonsflottan fortsätter.
Infrastrukturministern verkade dock inte hålla med. Svenskar som behöver bilen ska kläs i tagelskjorta och skämmas, ta fram plånboken och betala mer för sina synder.
Samtidigt hade alltså ministerns statssekreterare rest lite som han ville. Med dyra resor i business class, många flygresor. Han hade stannat kvar längre på flera destinationer än vad han behövde för sitt uppdrag men likväl betalat hotellet med skattepengar. Även här handlade det om en avvägning. Om nu en statssekreterare måste flyga mycket för att ta viktiga möten som är bra för landet, då kan det vara värt det. Likaså om den tjänstemannen behöver köpa en dyrare biljett för att komma utvilad till dessa möten. Men det är aldrig motiverat att låta skattebetalarna stå för hotell på semestern – och onekligen verkar flygresorna ha varit väl frikostiga.
I det ena fallet tyckte alltså minister Johansson att svenska folket förtjänade mer skäll, i det andra regerade hon inte förrän medierna granskade de dyra resvanorna. Märkligt kan man tycka.
Sett i ett större perspektiv är det dock mest sorgligt att det blev i det här ärendet som vi till slut hörde av infrastrukturministern. Hon ansvarar för ett mycket viktigt område där vi skulle behöva få mycket mer gjort och där det finns goda förutsättningar till breda överenskommelser. Vårt samtal om infrastruktur borde handla mer om detta, mindre om skandaler och dumma uttalanden.
Hanna Marie Björklund