Utvecklingen mot en mer hållbar värld tar ibland stora steg framåt, ibland små. Vissa saker får stor uppmärksamhet, annat rullar förbi likt eftertexterna i en långfilm. Klimatavtalet i Paris var ett stort principiellt steg framåt för den globala klimatpolitiken. När dylika ambitioner ska bli vardagsåtgärder är det ofta knivigare. Sådant ger inte alls lika stor uppmärksamhet.
Ett exempel är EU:s renovering av handeln med utsläppsrätter. Systemet har fått befogad kritik för att vara för generöst och därmed tandlöst. Samtidigt har starka europeiska industriintressen varnat för att växande klimatkostnader skulle slå mot bolagens konkurrenskraft globalt. Fast i dag sätts ett tydligt pris på utsläpp i såväl Kalifornien som Kanada. Till och med Kina har tagit sina första steg i samma riktning.
Utsläppsrätterna sätter ett pris på klimatpåverkan. Men om det finns ett stort överskott på utsläppsrätter blir den kostnaden lätt försumbar. Pressen att begränsa klimatpåverkan uteblir.
Ska handeln med utsläppsrätter vara fullt ut funktionell måste den även anpassas efter konjunkturförändringar och omfatta flyg och sjöfart. Där är vi inte än. Med beslutet i Europaparlamentets industriutskott – och snart även i dess miljöutskott, tas nödvändiga steg i rätt riktning. I detta har inte minst Centerns parlamentariker Fredrick Federley haft en nyckelroll i egenskap av huvudförhandlare i utskottet för industrifrågor.
I det föreslagna paketet, som i sig är en kompromiss mellan klimatambitioner och industriintressen, finns angelägna uppdateringar. Tillgången på utsläppsrätter ska begränsas. 300 miljoner utsläppsrätter i den så kallade marknadsstabilitetsreserven ska annulleras. En större del av intäkterna från medlemsländernas försäljning av utsläppsrätter ska gå till klimatåtgärder.
När miljöutskottet har sagt sitt och parlamentet likaså, då väntar ännu ett nålsöga i form av förhandlingar med medlemsländerna. Europas industrier har på sina håll en lång väg att vandra. Risken för urvattnade krav jämfört med grundförslaget är uppenbar, trots Paris-avtalets uppfordrande åtaganden. Likväl bör slutprodukten bli ett bättre system för utsläppshandel, där värdet på och intresset för klimatneutral teknik kommer att öka. Med gemensamma, gränsöverskridande spelregler kan marknadskrafterna bidra på ett konstruktivt sätt. Det ska löna sig att vara bäst i klassen.
I Sverige står stålverken för en stor del av utsläppen av koldioxid inom industrin. Därför kan vi se hur SSAB försöker förekomma framtida kostnader. Målet är att utveckla en stålproduktion som kraftfullt minskar eller till och med eliminerar utsläppen av koldioxid. Ju bättre resultat som en sådan teknikutveckling levererar, desto lägre blir kostnaderna för klimatpåverkan. Förutsättningarna för framgångsrika affärer förbättras.